De arter som jag har testat hittills på friland är Quercus rehderiana, Q. longispica och Q. aquifolioides. Jag hade stora förhoppningar på Q. longispica, men den har hittills varit en besvikelse. Den är uppenbarligen inte så härdig som jag hade förväntat mig. Den hänger visserligen fortfarande med, men fryser ofta ner eller vissnar tillbaka samtidigt som den hela tiden skjuter nya skott från stambasen. Ungefär detsamma gäller Q. rehderiana, även om jag inte hade lika stora förhoppningar på den. Jag tror fortfarande att dessa arter kan ha en viss potential i Danmark, även om de inte kan mäta sig med Q. ilex (stenek).
Däremot har Q. aquifolioides klarat sig bra och är starkväxande. Ekollonen var mycket små och fröplantorna var klena i början, men när de väl har etablerat sig så växer de bra. Q. aquifolioides borde naturligtvis vara den härdigaste arten inom gruppen, så det är inte förvånande att den har klarat sig bättre än de övriga arterna. Jag är däremot inte säker på om Q. aquifolioides kan vara en verklig utmanare till Q. ilex. Den borde visserligen vara härdigare, men den är troligen mer krävande och behöver ett soligt läge för att trivas bra. Det är jag medveten om och jag har planterat min planta i ett skyddat och samtidigt soligt läge, vilket den uppenbarligen har uppskattat. Den är i vilket fall som helst en vacker art som förtjänar att odlas om man kan hitta ett lämpligt läge att plantera den i. Tyvärr är den mycket svår att på tag på, men det gäller ju de flesta arter inom gruppen.
När jag senast besökte Kew Gardens i London 2019 fanns det tre ekar som var märkta Q. aquifolioides. Två av dem hade tidigare varit skyltade som Q. semecarpifolia. Den ena av dessa tillhör troligen någon annan art inom gruppen, men den andra kan nog verkligen vara en Q. aquifolioides. Detta exemplar ser ganska sjukligt ut med vissna grenar. Det exemplar som även tidigare hade varit märkt Q. aquifolioides såg visserligen friskt ut, men såg ändå inte direkt ut att trivas. Förmodligen får de inte tillräckligt med sol. Möjligen är även klimatet i London alltför milt för att de ska trivas. Däremot såg de tre exemplar som växer i Göttingen ut att trivas bra. De växer öppet i en solig sydsluttning. Vintrarna är betydligt kyligare i Göttingen, men det är nog ingen nackdel. Mina egna exemplar härstammar från dessa ekar.
Jag hittade en intressant artikel på nätet: Explaining the exceptional 4270 m high elevation limit of an evergreen oak in the south-eastern Himalayas. Läs gärna om klimatet på den höjden. Artikeln handlar visserligen om Q. pannosa men kan nog stämma lika väl in på Q. aquifolioides. Jag skulle mycket gärna vilja ha tag på ekollon från Q. pannosa, men jag har aldrig sett arten, åtminstone inte såvitt jag vet. Det är mycket möjligt att något av exemplaren märkta som Q. aquifolioides i Kew Gardens i själva verket skulle kunna vara Q. pannosa. Det har nog åtminstone tidigare funnits en Q. pannosa i Hillier Gardens, men jag har inte hittat den, så den finns nog inte kvar längre.