Quercus semecarpifolia anses av många vara den vackraste arten bland Asiens gyllene ekar. Trots det, är den ovanlig i botaniska trädgårdar och nästan okänd som prydnadsträd. Den borde ha potential att vara mycket härdig, men har istället ett rykte om att vara känslig.

Enligt Oaks of Chevithorne Barton introducerades Q. semecarpifolia i Storbritannien åren 1894 och 1900 av personer verksamma vid Dehra Dun Forestry School i Indien. Det behöver dock inte innebära att ekollonen hade sitt ursprung i just Dehra Dun, som ligger i norra Indien vid foten av Himalaya och har ett varmt subtropiskt klimat, där Q. semecarpifolia knappast skulle trivas. Åtminstone introduktionen år 1900 kom istället från Chakrata i nordvästra Himalaya på en höjd av 9000 fot (2745 meter) över havet, vilket inte är nära den övre höjdgränsen för arten. Alla större exemplar av Q. semecarpifolia i Storbritannien härstammar sannolikt från någon av de första introduktionerna. Det har visserligen gjorts ett antal nya introduktioner från andra områden de senaste decennierna, men de har ofta senare visat sig tillhöra någon av de andra arterna inom gruppen.

En anledning till att arter inom den här gruppen inte är vanligare som prydnadsträd är troligen att ekollonen har kort hållbarhet och ofta gror väldigt snabbt, ibland medan de fortfarande sitter kvar på träden. Detta gäller i synnerhet Q. semecarpifolia, där ekollonen ofta mognar redan mitt på sommaren under monsunsäsongen, i Juli och Augusti. Det verkar för övrigt råda lite olika uppfattningar om huruvida ekollonen hos Q. semecarpifolia mognar samma år som blomningen eller ett år senare. För att de ska kunna mogna så tidigt, krävs nog att de mognar ett år efter blomningen. Ekollonet hos Q. semecarpifolia skickar snabbt ner en kraftig rot ner i marken medan det fortfarande är varmt. Roten måste hinna avmogna tillräckligt för att klara en kall vinter. Nästa år kommer det upp ett skott, som dock saknar blad den första sommaren. Ekollonen hos Q. semecarpifolia är ganska stora och näringen räcker för att försörja fröplantan det första året. Först året därpå kommer de första bladen. Hos de övriga arterna är ekollonen mindre och mognar senare på säsongen. De gror också snabbt, men till skillnad från Q. semecarpifolia, får fröplantorna troligen blad redan den första sommaren.

Den främsta anledningen till att Q. semecarpifolia har fått rykte om sig att ha dålig härdighet, är troligen att de inte är vana vid fuktiga vintrar, men det hade säkert hjälpt om de hade varit insamlade på högre höjd. De verkar dock vara allmänt svåra att omplantera och etablera på nya platser, vilket kan missuppfattas som dålig härdighet. Detta är ett stort problem för skogsbruket i dess hemtrakter. Det är möjligt att man får störst framgång om man sår direkt på friland där man vill att de slutgiltligen ska växa. Huruvida detta gäller även de övriga arterna inom gruppen är osäkert.

Q. semecarpifolia är den art inom gruppen som har störst utbredningsområde och är ofta en mycket vanlig art i de områden där den växer. Trots detta är det en hotad art, dels på grund av människans påverkan, genom avverkning och att man hugger av grenar för att använda som djurfoder, och dels på grund av klimatförändringarna. De har svårt att sprida sig tillräckligt snabbt för att anpassa sig till de förändrade förhållandena. Även om de lyckas sprida sig uppför sluttningarna, så krymper ändå den tillgängliga ytan som de kan växa på.