Jag fick i helgen tillfälle att själv besöka Göttingen och Experimenteller Botanischer Garten, där det växer en grupp av tre stycken Quercus aquifoliodes. Träden växer i en plantering med alpina växter. De var lite mindre än jag hade väntat mig. Jag uppskattade höjden på de två största exemplaren till cirka 5 meter, medan det tredje exemplaret var något lägre. Träden härstammar från Mainling i Tibet.

Av de ekar inom gruppen "Asiens gyllene ekar" (eller "Q. semecarpifolia-komplexet", om man så vill), som jag har sett, är denna art den som påminner mest om Q. ilex (stenek). Även om bladen har en annorlunda form och gul filtaktig undersida på bladen, är det ändå något stenek-liknande över träden. Bladen tycks sitta kvar i 2-3 år. De blir dock knappast lika stora som stenekar, även om tillväxten tycks vara god. Dessutom tycks de ha en tendens att bilda flera stammar, och kan behöva en del beskärning, om man vill att de ska se ut som enkelstammiga städ. Stenekar kan ju också växa som buskträd i macchia-vegetation, men där bestäms nog växtformen mer av växtförhållandena, medan det troligen är mer genetiskt inprogrammerat hos åtminstone dessa exemplar av Q. aquifoliodes. Det kan möjligen bero på vilken höjd de var insamlade på i naturen. På högre höjd växer ju Q. aquifoliodes som buskar.

Jag hade hoppats kunna hitta ekollon, men jag såg inte ett enda på träden. Träden hade uppenbarligen blommat, eftersom det satt rester av hanblommor på grenarna. Däremot såg jag knappt några rester efter honblommor på träden. Det låg dock enstaka ollonkoppar (cupules) på marken. Jag kunde dock inte bedöma om de var från i år eller tidigare år. Jag letade noggrant efter ekollon på marken, men hittade bara rester av ekollon. Jag noterade sorkhål i marken, och jag misstänker att de flesta ekollon som ramlar ner på marken blir sorkföda. Efter långvarigt sökande hittade jag till slut ett färskt ekollon på marken och som dessutom hade börjat gro. Det är uppenbart att ekollonen mognade långt tidigare, kanske redan för en månad sedan eller mer. Det är också möjligt att det aldrig var särskilt många ekollon i år. Jag förmodar att de mognar samma år som blomningen, eftersom jag inte såg några rester av honblommor eller omogna ekollon på grenarna. Hos en del andra närbesläktade arter inom samma grupp mognar ekollonen först året därpå.

Q. aquifoliodes kan vara den allra härdigaste städsegröna ekarten av alla. Den borde framförallt vara intressant för svenska förhållanden. Q. ilex är annars förmodligen att föredra, i de områden där den klarar sig, eftersom den blir mer storvuxen. Vill man ha ett litet träd, eller föredrar utseendet hos Q. aquifoliodes, så kan den säkert vara intressant även i områden där Q. ilex trivs.

Jag tittade efter olika indikatorväxter i Göttingen för att bedöma hur klimatet är. Fikonträd brukar vara en utmärkt indikatorväxt, men jag hittade bara en drygt meterhög planta i Alter Botanischer Garten i centrala Göttingen. Den såg ut att ha frusit ner flera gånger. Fikonplantor ser bättre ut än så i här i Lund eller i Ängelholm. Jag hittade ingen stenek men däremot en liten Q. × turneri. En positiv överraskning var en cirka 4 meter hög Magnolia grandiflora, som faktiskt såg ganska bra ut. Somrarna måste alltså vara hyfsat varma.

Det som imponerade mest på mig var en Opuntia med ovanligt stora skott. Jag förmodar att det var någon variant av O. engelmannii, men skotten var nog ovanligt stora även för den arten. Jag ställde en burk Red Bull som storleksreferens intill plantan för att visa hur enorma skotten var: