Stenekar (Quercus ilex) är fantastiska. De är städsegröna men ändå relativt härdiga. De är tacksamma och växer bra under våra svala somrar. Även i klimat, där många andra städsegröna lövträd också kan klara sig, ser stenekarna ofta ändå bäst ut. Dessutom blommar de gärna och producerar ofta rikligt med ekollon även i svalare klimat, under förutsättning att de kan pollineras av någon annan stenek. Medan vissa ekarter gärna korsar sig med andra arter blir fröplantor från stenekar nästan alltid artrena. Jag har länge varit på jakt efter någon annan städsegrön ek som kan matcha stenekar.

Det finns en grupp av städsegröna ekar som möjligen kan matcha eller rentav överträffa stenekar, åtminstone i vissa avseenden. Vetenskapligt beskrivs de som Quercus subg. Quercus sect. Heterobalanus, alternativt Quercus subg. Quercus sect. Brachylepides, beroende på vilken botanisk auktoritet man förlitar sig på. Det handlar om 9 till 12 arter som är snarlika och lätta att avgränsa från övriga arter, även om de påminner lite om stenekar och en del andra asiatiska städsegröna ekarter. Den mest kända arten är Q. semecarpifolia, som växer i bergstrakter från Afghanistan till Kina. De övriga arterna växer främst i Hengduan-bergen i sydvästra Kina och i östra Himalaya. De flesta av dessa arter, men inte alla, har ett kraftigt ludd (indument) på undersidan av bladen som ofta är gulfärgat, även om det kan variera från brunt till grått. Det är det gulfärgade luddet som gör att de ibland benämns som "gyllene ekar" i Asien. Precis som stenekar har de en distinkt ungdomsform av bladen, med taggiga bladkanter, medan vuxenformen oftast har jämna och lite kupade bladkanter.

Quercus longispica i Hillier Gardens, 25:e oktober 2015. Notera de gula undersidorna på bladen och de ovanligt långa honblomställningarna, som har givit arten dess namn.

De arter som tillhör Quercus subg. Quercus sect. Brachylepides enligt The Oaks of China Zhou et al. 1999, International Oaks, Journal #9:13-31 är:

Q. pseudosemecarpifolia anses ofta vara en synonym till Q. rehderiana. Även Q. longispica anses ibland vara en synonym till Q. rehderiana, men skiljer sig åt genom att ha gult ludd på undersidan av bladen medan Q. rehderiana nästan helt saknar ludd. Dessutom har Q. longispica mycket långa honblomställningar, vilket har givit arten dess namn. Q. pannosa uppges ibland vara en synonym till antingen Q. guyavifolia eller Q. semecarpifolia, men skiljer sig åt från dessa arter genom att ekollonen mognar på två år istället för ett. Q. gilliana anses ibland vara en synonym till Q. spinosa. Q. semecarpifolia är även känd under namnet Q. obtusifolia. Höjdangivelserna kan variera mellan olika källor. På Oaks of the World finns denna guide för att skilja de olika arterna åt.

Dessa arter har också det gemensamt att de är växer i bergstrakter på hög höjd i ett klimat som varierar från varmtempererat till närmast alpint. De är ofta dominerande och bildar gärna rena bestånd. På de högsta höjderna där de växer är klimatet betydligt kyligare än på de flesta håll i Skandinavien. Framförallt är vintrarna rejält kalla med flera minusgrader i medeltemperatur, men även somrarna är kyligare där, vilket gör att ekarna knappast kan anses vara värmekrävande. Däremot är solen relativt stark även under vintern, och temperaturen stiger ofta över fryspunkten under dagtid. Det är inte heller säkert att ekarna är vana vid extremt låga minimitemperaturer, eftersom kall luft dräneras från sluttningar i bergstrakter. Jag förställer mig att det kan förekomma inverterade trädgränser för dessa arter i kalla dalar, där de ersätts av andra trädslag, men det är mina egna spekulationer. Tyvärr är nog den mesta litteraturen om dessa arter och deras hemtrakter skriven på kinesiska. Dessa ekar kommer dock från ett klimat som är kallare än på många håll i Skandinavien, så de borde ju rimligen ha ganska goda chanser att klara sig här. Som jämförelse kommer stenekar från ett varmare klimat, men är ändå härdiga i delar av Skandinavien. Det är intressant att ekarna har förblivit städsegröna i ett klimat som istället borde gynna lövfällande träd och barrträd. De kan delvis ha gynnats av att vintrarna är relativt torra i deras hemtrakter, vilket kanske kan visa sig vara ett problem för dem i delar av Skandinavien. Flera av arterna förekommer både i trädform och buskform, beroende på vilken höjd de växer på. Detta gäller i synnerhet Q. aquifolioides, som växer på betydligt högre höjd än de övriga arterna. Q. monimotricha förekommer endast i buskform.

Hur härdiga är då dessa arter i vårt klimat? Tja, det finns nog ingen erfarenhet av dem i Skandinavien än. Däremot introducerades Q. semecarpifolia i Storbritannien redan i slutet av 1800-talet, och det finns några stora exemplar på friland där, även om de är ovanliga. Intressant nog beskrivs Q. semecarpifolia ändå ibland som en känslig och värmekrävande art. Ett exempel är BlueBell Nursery i England, som visserligen säljer Q. semecarpifolia, men inte garanterar härdigheten på arten till skillnad från övriga växter som de säljer. Detta skulle kunna tyda på att åtminstone Q. semecarpifolia kan ha problem med härdigheten. Nu har ju Q. semecarpifolia ett västligare utbredningsområde, och växer kanske delvis i varmare trakter än de övriga arterna. Vidare har det säkert stor betydelse var exakt, och framförallt, på vilken höjd, som de ursprungligen har samlats in.

De senaste decennierna har flera nya arter introducerats i Storbritannien och tycks klara sig bra där. Jag var ju nyligen i England och hittade då ett par arter i Kew Gardens och Hillier Gardens. Tyvärr hittade jag inget stort exemplar av Q. semecarpifolia, även om det lär finnas i Hillier Gardens. Däremot hittade jag ett vackert exemplar av Q. longispica i Hillier Gardens, som även hade några enstaka ekollon. Jag har senare läst att den ska vara insamlad i västra Sichuan på 3800 meters höjd över havet, vilket är nära dess övre höjdgräns, och antogs först vara Q. semecarpifolia. Det ska även växa Q. rehderiana och Q. senescens i Hillier Gardens, men jag missade dem. Däremot hittade jag två unga exemplar av Q. rehderiana med ekollon i Kew Gardens, även om en av dem var märkt Q. semecarpifolia, vilket det garanterat inte var, och den andra Q. pseudosemecarpifolia, vilket ju oftast anses vara en synonym till Q. rehderiana. De var i varje fall mycket lika varandra, även om det fanns små skillnader. Dessutom hittade jag ett annat ungt exemplar märkt Q. semecarpifolia, och som kanske verkligen tillhör den arten, men som tyvärr saknade ekollon. Jag tror att det ska finnas ett annat, något större exemplar av Q. semecarpifolia i Kew Gardens, som jag tyvärr missade. Dessutom ska det även finnas ett exemplar av Q. aquifolioides, som jag inte heller hittade.

Bladverket hos en ung planta i Kew Gardens märkt Q. semecarpifolia men som sannolikt är en Q. rehderiana, 26:e oktober 2015. Jag tyckte att bladen såg lite tråkiga ut jämfört med Q. longispica, men då måste man vara medveten om att bladen sannolikt inte har uppnått vuxenformen än. Jag förväntar mig att bladen så småningom kommer att bli mer lika bladen på Q. longispica, fast utan det gula luddet på undersidan.

Bladverket hos en ung planta i Kew Gardens märkt Q. pseudosemecarpifolia men som sannolikt också är en Q. rehderiana, 26:e oktober 2015. Bladen har sannolikt inte ännu uppnått den slutliga vuxenformen på det här trädet heller.

Jag kommer att testa Q. longispica och Q. rehderiana på friland de närmaste åren. Jag vet egentligen inte vad resultatet kommer att bli, så det kommer att bli spännande. Jag har höga förväntningar på Q. longispica, eftersom det är en vacker art som jag dessutom vet kommer från hög höjd. Jag vet naturligtvis inte om fröplantorna kommer att bli artrena eller visa sig vara hybrider med andra arter. Den växte ju ensam i Hillier Gardens och kan möjligen ha korsat sig med andra arter. Den hade mycket få ekollon trots att det fanns många honblomställningar, vilket kan tyda på att den hade svårt att bli pollinerad. Mitt hopp är att den beter sig som stenekar. De har också svårt att pollinera sig själva, men gör det ändå ibland och det brukar alltid resultera i artrena fröplantor. Däremot producerade Q. rehderiana fler ekollon, eftersom det ju växte två träd i närheten av varandra i Kew Gardens, även om det inte är helt säkert att de tillhörde exakt samma art. Även om ekar i den här gruppen har svårt att korsa sig med helt andra arter, så har de förmodligen ändå lätt att korsa sig med varandra. En lustig egenhet hos både Q. longispica och Q. rehderiana är att grodden oftast växer ut från sidan av ekollonet och inte från spetsen. Jag har dessutom sått ett par ekollon av Q. rehderiana på friland för att se om de klarar av att gro där. Jag skulle gärna vilja testa fler arter, men de kan vara svåra att få tag på. Jag är särskilt intresserad av att få tag på Q. semecarpifolia, eftersom jag tror att det kan vara den vackraste arten, då den ofta har större blad. Den är dock väldigt variabel och förväxlas lätt med de övriga arterna. Till skillnad från de övriga arterna beskrivs den även ibland som "semi-evergreen", då den brukar fälla de gamla bladen i samband med lövsprickningen.

Bladverket hos en ung planta i Kew Gardens märkt Q. semecarpifolia, 26:e oktober 2015. Om det verkligen är den arten, så är det åtminstone inte den slutliga vuxenformen av bladen. Man måste vara medveten om att namnet Q. semecarpifolia ofta slarvigt har givits till plantor inom den här gruppen innan de har identifierats som någon av de andra arterna.

Quercus longispica i Hillier Gardens, 25:e oktober 2015. Helhetsbild av samma träd som på den första bilden.