Palmer och andra exotiska växter för Skandinavien

In English [ In English ]


Om du har kommentarer eller förslag, e-maila mig:

Du är besökare nr:
Antal besök.
sedan 27/12 1999

Uppdaterad 22/01 2012

Copyright © 1998–2012 Leif Klingström

Andra städsegröna lövträd för Skandinavien

Det finns ganska många städsegröna lövträd som är härdiga ner till ungefär −15°C men för lägre temperaturer tunnas antalet arter ut ganska snabbt. En del av de arter som räknas upp här är bara härdiga i de allra mildaste områdena i Skandinavien. Vissa arter är mycket köldhärdiga men kan inte uppnå full härdighet i Skandinavien på grund av otillräcklig sommarvärme. Andra arter föredrar ett svalt klimat men har begränsad köldhärdighet. De arter som listas här utgör säkert inte alla som har potential att klara sig i delar av Skandinavien och listan kommer nog att förlängas efterhand. Eucalyptus och ekar är så intressanta att de har fått egna websidor.

Fagaceae, bokfamiljen

Bokfamiljen omfattar förutom Fagus (bok, lövfällande), Castanea (kastanj, lövfällande) och Quercus (ek, lövfällande eller städsegrön) även släkten som Lithocarpus (städsegrön), Castanopsis (städsegrön), Chrysolepis (städsegrön) och Nothofagus (sydbok, lövfällande eller städsegrön). Åtminstone vissa arter ur dessa släkten kan klara sig i delar av Skandinavien.

Lithocarpus henryi, Hillier Arboretum 1997.

Lithocarpus henryi, Hillier Arboretum 1997.

Lithocarpus             

Detta släkte från Sydostasien och Nordamerika påminner om ekar (Quercus) och har frön som liknar ekollon, men är möjligen närmare besläktat med Castanea (kastanj), Castanopsis och Chrysolepis.

Den kanske mest kända arten är den nordamerikanska Lithocarpus densiflorus (Tanbark oak). Den avviker såpass mycket från andra arter av Lithocarpus att den nu har placerats i ett eget släkte, Notholithocarpus. Den växer i Californien och Oregon. Huruvida denna art kan klara sig i Skandinavien är osäkert. Den art som är mest känd för att vara köldhärdig är L. henryi från Sydostasien. Den borde vara tillräckligt härdig för att klara sig i de mildare delarna av Skandinavien men det är osäkert om den kan uppnå full härdighet under somrarna. Den borde i alla fall vara värd att testa i sydvästra Norge, Danmark och i de mildaste delarna av södra Sverige.

Chrysolepis

Detta är ett nordamerikanskt släkte som tidigare räknades till det asiatiska släktet Castanopsis. Det är närstående Castanea (kanstanj) och frökapslarna påminner om kastanjer medan bladen är städsegröna.

Den mest kända arten är Chrysolepis chrysophylla (Chinquapin) från Californien och Oregon. Det finns en lågväxande variant (C. chrysophylla var. minor) från bergstrakter som sannolikt är ännu härdigare. En annan art är C. sempervirens.

Nothofagus, sydbok

Sydbokarna är det enda släkte ur bokfamiljen som kommer från södra halvklotet. Det har sitt ursprung i den sydliga jättekontinenten Gondwanaland och tack vare kontinentaldriften finns det idag representerat i Sydamerika, Nya Zeeland, Australien och Nya Guinea. Sydbokar påminner en del om bokar (Fagus) men har ofta betydligt mindre blad. Frökapslarna liknar bokollon. Vissa arter är städsegröna medan andra är lövfällande.

De lövfällande arterna är mer köldhärdiga än de städsegröna men skillnaden är förmodligen inte så stor. Den lövfällande arten Nothofagus artarctica från södra Chile och Eldslandet förekommer ibland som prydnadsväxt i Sydsverige och Danmark. Städsegröna arter av Nothofagus kan växa jämsides med glaciärer såväl på Nya Zeeland som i Sydamerika. De bästa städsegröna arterna är troligen de från södra Chile och Eldslandet och då framförallt N. betuloides och N. nitida och kanske även N. dombeyi. Arterna från Nya Zeeland är inte lika härdiga. Den bästa arten därifrån är N. solanderi var. cliffortoides.

Även om de trakter som Nothofagus växer i är allmänt kyliga så förekommer det inte några extremt låga temperaturer där. Följaktligen passar Nothofagus bäst i västra Norge (förmodligen kan de växa ganska långt norrut) och på Färöarna. Möjligen kan de även klara sig på sydvästra Island. De kan säkert klara sig bra i Danmark och Sydsverige men de löper större risk för frostskador där. Det finns några relativt stora och etablerade exemplar av N. betuloides, N. cunninghamii och N. solanderi var. cliffortoides i Aalborg på Jylland.

Nothofagus betuloides, närbild på lövverk.

Nothofagus betuloides, närbild på lövverk, Landbohøjskolens Have, Frederiksberg 2000.

Bladverk hos Arbutus xalapensis i Chisos Mountains, Texas 2007.

Bladverk hos Arbutus xalapensis i Chisos Mountains, Texas 2007.

Arbutus, smultronträd

Arbutus är ett släkte med städsegröna träd, ibland buskar, ur ljungfamiljen från södra och västra Europa, Mindre Asien och Nordamerika. De har ofta attraktiv flagnande rödaktig bark, trevliga små klocklika blommor i klasar och frukter som liknar smultron. Precis som de flesta andra växter ur ljungfamiljen är de oftast kalkskyende.

Den mest kända Arbutus-arten är A. unedo (smultronträd) från södra Europa. Den förekommer även vid Biscayabukten och på Irland. Den bör kunna klara sig bra i sydvästra Norge, på många håll i Danmark och i de mildaste delarna av södra Sverige. Den blir en stor buske eller ett litet träd. En närbesläktad men något mer storvuxen art är A. andrachne från Grekland. Även denna art är ganska härdig men det är osäkert om den kan klara sig i Skandinavien. A. × andrachnoides är en attraktiv korsning mellan A. unedo och A. andrachne men det är inte heller säkert om den kan klara sig.

På den amerikanska västkusten, från Norra Mexico till södra Canada, växer A. menziesii (Madrone). Den är mer storvuxen än de europeiska arterna och har även större blad. Speciellt varianter från dess norra utbredningsgräns i British Columbia bör kunna klara sig bra i de mildare delarna av Skandinavien. En ännu mer köldhärdig men troligen mer värmekrävande och fuktkänslig art är A. arizonica från sydvästra USA. Även den närbesläktade A. xalapensis (syn. A. texana) kan vara intressant att testa.

Magnolia grandiflora 'Edith Bogue'

Magnolia grandiflora 'Edith Bogue'.

Städsegrön Magnolia

Magnolior tillhör de äldsta kända blomväxterna med stora primitiva och vackra blommor. Magnolior är redan idag uppskattade prydnadsväxter i Skandinavien. Vad som är mindre känt är att det finns ett antal städsegröna arter med mycket vackra blad. Magnolior är annars mest kända för sina blommor och inte så mycket uppskattade för sina blad. Den mest kända städsegröna arten är Magnolia grandiflora (Bull Bay) från sydöstra USA. Den har stora glansiga mörkgröna blad med rödbrun luddig undersida och den kan med tiden bli ett stort ståtligt kraftigt träd. Det är dessutom en ganska köldhärdig art. Tyvärr kräver den varma somrar för att uppnå full härdighet. I Skandinavien är den därför en mycket känslig art. Det finns ett antal olika kultivarer av M. grandiflora, varav vissa är mer köldhärdiga. De mer härdiga varianterna har som regel mindre blad. Annars är de storbladiga varianterna de vackraste. Den mest kända av de härdigare varianterna är 'Edith Bogue' och en ännu härdigare variant är 'Brackens Brown Beauty'. Tyvärr kräver även dessa varma somrar.

Det vore mycket värt ifall M. grandiflora kunde klara sig i Skandinavien. Eftersom den är så värmekrävande och samtidigt inte tål alltför kalla vintrar så är sydöstra Danmark det bästa området i Skandinavien att testa den i. Det finns visserligen redan exemplar som har vuxit några år på friland men några etablerade exemplar i trädstorlek existerar förmodligen inte ännu. Den bör planteras på en så varm och solig plats som möjligt under våren och man bör skydda den väl under de första vintrarna. Magnolior ogillar att omplanteras, vilket kan försämra härdigheten. När den väl har etablerat sig så tilltar härdigheten. Rötterna är känsliga precis som hos andra Magnolia-arter får inte störas i onödan, i synnerhet när plantan är nyplanterad. Det är en god idé att förankra plantan väl så att den inte kan börja luta eller välta ifall det blåser kraftigt, vilket kan skada rötterna.

Magnolia virginiana i Botanisk Have, Köpenhamn 2000.

Magnolia virginiana i Botanisk Have, Köpenhamn 2000.

M. virginiana (Sweet Bay) kan vara ett alternativ i de trakter där M. grandiflora inte kan klara sig. Den här arten växer också i sydöstra USA men den har en nordligare utbredning. Den är normalt delvis eller helt lövfällande men en sydligare variant av den (M. virginiana var. australis) är städsegrön. Det finns också en selekterad kultivar 'Henry Hicks' som är städsegrön. Arten är troligen också värmekrävande men den klarar sig åtminstone bättre i Skandinavien. Den är tyvärr inte alls lika vacker som M. grandiflora men den har i alla fall en frodigt ljusgrön bladfärg, vilket är speciellt attraktivt under vintern.

Magnolia grandiflora � virginiana 'Freeman' i JC Raulston Arboretum, Raleigh NC 1999.

Magnolia grandiflora × virginiana 'Freeman' i JC Raulston Arboretum, Raleigh NC 1999.

Det finns även en del korsningar mellan M. grandiflora och den härdigare M. virginiana, som är kända under namnet M. × freemanii. Dessa har i åtminstone något av skönheten hos M. grandiflora samtidigt som de är härdigare.

Släktet Magnolia har på senare år utökats med "nya" arter från tidigare självständiga släkten. Det tidigare släktet Manglietia från Sydostasien bestod av nästan uteslutande städsegröna arter. Vissa av dem kan möjligen konkurrera med Magnolia grandiflora i fråga om härdighet. De är tyvärr svåra att få tag på.

Prunus lusitanica i Landbohøjskolens Have, Frederiksberg 1999.

Prunus lusitanica i Landbohøjskolens Have, Frederiksberg 1999.

Prunus lusitanica, portugisisk lagerhägg

Vanlig lagerhägg (Prunus laurocerasus) är redan idag en populär och härdig prydnadsbuske i Skandinavien och det finns ett antal olika kultivarer. P. lusitanica är en närbesläktad men mer upprättväxande art från Portugal, Spanien och södra Frankrike som med tiden blir ett litet träd. Den anses även vara något härdigare än P. laurocerasus i allmänhet men troligen inte lika härdig som de härdigaste kultivarerna, d.v.s. de som är vanligast i Skandinavien. P. lusitanica bör klara sig bra i västra Norge, Danmark och de mildaste delarna av södra Sverige. Det finns flera varianter av arten, även sådana som är mer tätvuxna och busklika. Arten är tyvärr ovanlig i handeln, åtminstone hos svenska plantskolor, och skulle förtjäna att planteras mer. De plantor som man ibland trots allt hittar hos plantskolorna är ofta tuktade så att de får ett mer busklikt växtsätt, vilket är synd eftersom de är naturligt upprättväxande.

Trochodendron aralioides i Göteborgs botaniska trädgård 2008.

Trochodendron aralioides i Göteborgs botaniska trädgård, 2008.

Trochodendron aralioides, hjulträd

Det ganska primitiva släktet Trochodendron innehåller bara en art, T. aralioides, som är ett litet städsegrönt lövträd från Japan, Korea och Taiwan. Eftersom den har visat sig vara mycket härdig i Sverige och Danmark förtjänar den att planteras mer. Det tycks finnas flera olika varianter i kultiverat tillstånd i Skandinavien. Den i särklass bästa varianten är den som bland annat växer i Göteborgs botaniska trädgård. Just den varianten introducerades på 1970-talet från Hokkaido i Japan och utmärker sig bland annat med lite större blad och ett mer trädlikt växtsätt. Den variant som är vanligast i Danmark har ett mer busklikt växtsätt.

Embothrium coccineum i Botanisk Have, Köpenhamn.

Embothrium coccineum i Botanisk Have, Köpenhamn.

Embothrium coccineum

Detta är något så trevligt som en härdig representant för Protea-familjen (Proteaceae) från Chile. Det blir ett litet städsegrönt lövträd med vackra röda blommor. Det finns även delvis lövfällande men härdigare varianter. Det är oklart exakt hur härdig Embothrium coccineum är men den kan uppenbarligen klara sig utomhus i Danmark.

Maytenus boaria i Botanisk Have, Köpenhamn 2000.

Maytenus boaria i Botanisk Have, Köpenhamn 2000.

Maytenus boaria  

Liksom Embothrium kommer den här arten från Chile. Den har mycket små blad men den kan med tiden bli ett ganska stort träd. Det är oklart exakt hur härdig Maytenus boaria kan vara men det växer ett par exemplar som är några meter höga i Botanisk Have i Köpenhamn.

Sycopsis sinensis i Charlottenlunds arboretum norr om Köpenhamn 2011.

Sycopsis sinensis i Charlottenlunds arboretum norr om Köpenhamn 2011.

Sycopsis sinensis

Den relativt okända arten Sycopsis sinensis blir med tiden en stor buske eller ett litet träd. Växtsättet kan förmodligen variera beroende på härkomst och vissa varianter är inte heller helt städsegröna. Arten tillhör trollhasselfamiljen (Hamamelidaceae), vilket kan anas av utseendet på de gulröda blommorna. Härdigheten tycks vara god, eftersom den klarade de stränga vintrarna 2010 och 2011 utan skador i zon 1 i Sverige. Tyvärr är arten ovanlig och troligen svår att hitta i handeln, men den är åtminstone lätt att föröka med sticklingar.

Olea europea hos Landbohøjskolen, Frederiksberg 2005.

Olea europaea hos Landbohøjskolen, Frederiksberg 2005. Efter att ha klarat sig bra i många år frös den ner kraftigt under de stränga vintrarna 2010 och 2011.

Olea europaea, olivträd

Få växter är så intimt förknippade med Medelhavsområdet som just olivträd. Ändå är olivträd betydligt härdigare än vad många tror. Det är osäkert exakt hur härdiga de är men de borde kunna klara sig i åtminstone de mildaste delarna av Skandinavien. Det finns dessutom en viss variation i härdighet inom arten.

Ilex, järnek, kristtorn

Det här släktet behöver egentligen ingen särskild reklam. Det finns ju även en inhemsk art, Ilex aquifolium, i Danmark och Norge. Det är det enda inhemska städsegröna lövträdet (vanligtvis buske) i Skandinavien. Det finns naturligtvis betydligt fler Ilex-arter, även lövfällande, som används som prydnadsväxter. Även om det finns ett antal köldhärdiga arter så har faktiskt det här släktet sitt huvudsakliga utbredningsområde i tropikerna. Carl von Linné döpte järneksläktet till Ilex eftersom den mest kända arten (I. aquifolium) liknar en ung stenek (Quercus ilex).

Även om I. aquifolium kan nå trädstorlek så ser den sällan verkligt trädlik ut. Oftast ser den snarare ut som en förvuxen buske. Det finns flera olika varianter men de som är mer upprättväxande tenderar att bli ganska glesa. Trots att I. aquifolium är inhemsk i Skandinavien så är den inte så extremt köldhärdig men den är åtminstone väl anpassad till förhållandena i övrigt. Det finns dock utvalda kultivarer som är ganska köldtåliga och kan klara sig även i lite kallare delar av Skandinavien.

Den nordamerikanska arten I. opaca påminner mycket om I. aquifolium men har ett tätare bladverk och ett vackrare och mer trädlikt växtsätt. Den är mycket köldhärdig men det är osäkert hur väl den klarar sig i ett västeuropeiskt klimat med svala somrar. Det faktum att man sällan ser arten planterad i Europa tyder på att den kan ha problem med härdigheten eller sjukdomar. Skulle det trots allt visa sig att den klarar sig bra här så är den ett överlägset alternativ till I. aquifolium.


Länkar

Nedan finns länkar till ett par bra fröfirmor som har mycket trädfrön:


Om du har kommentarer eller förslag, e-maila mig: