Bambu för Skandinavien
Bambu tillhör gräsfamiljen (Poaceae) och förekommer främst i Sydostasien men även i Afrika och Nord- och Sydamerika. Det finns däremot inga inhemska bambuarter i Europa. Bambu blommar sällan men när de väl gör det så är det med besked. En del arter (som t.ex. Fargesia murielae) dör efter blomningen medan andra bara blir försvagade och hämtar sig igen efteråt.
Även om bambu främst växer i varmare trakter så finns det ändå ganska många arter som kan växa i Skandinavien. Vissa arter som t.ex. bergsbambu (Fargesia murielae) och glansbambu (Fargesia nitida) är redan välkända som prydnadsväxter i Skandinavien. Intresset för bambu har ökat markant sedan bergsbambun började blomma i mitten av 1990-talet och flera nya arter har introducerats sedan dess. Bambu är ofta mycket dyr i handeln, vilket är lite märkligt med tanke på att de är mycket lättodlade. En anledning kan vara att de måste förökas genom delning.
De nedan beskrivna släktena och arterna är exempel på intressanta arter för Skandinavien men utgör ingen komplett lista över alla arter som kan växa här. Dessutom finns det säkert många intressanta och härdiga arter i Kina och Japan som ännu inte har introducerats i Västerlandet.
Fargesia
Arterna i detta släkte är som regel inte alltför storvuxna och har det gemensamt att de växer relativt samlat och inte sprider sig okontrollerat. På senare år har flera nya arter introducerats i väst. Det är dock främst två arter som sedan länge är välkända i Skandinavien:
- Bergsbambu, Fargesia murielae (tidigare även känd som Sinarundinaria murielae), är utan tvekan en av de tåligaste arterna och kan växa i stora delar av Skandinavien förutom de kallare delarna av Norge och Sverige. Den växer också i en samlad klump och sprider sig inte okontrollerat. Likaså förblir den i stort sett grön hela vintern och tappar inte alltför många blad. Den blir med tiden ungefär 3–4 meter hög. Nackdelen är att den blir inte så stor och kraftig och ser inte riktigt ut som en bambu ska göra. Efter blomningen i mitten av 1990-talet har ett antal nya frösådda varianter introducerats. Det intressanta är att de är ganska variabla i storlek och utseende trots att de alla är mycket nära besläktade.
- Glansbambu, Fargesia nitida (syn. Sinarundinaria nitida) är snarlik bergsbambun men den har mörkare och något smalare strån. Tyvärr tenderar den att fälla mer blad på vintern än bergsbambun. Just nu blommar den här arten för fullt och man bör därför vara försiktig med att köpa plantor av arten de närmaste åren, såvida de inte är frösådda. Det positiva är att det verkar som om de kan överleva blomningen och återhämta sig igen. Det återstår naturligtvis att se om alla plantor verkligen överlever.
Phyllostachys sp., Botaniska trädgården i München 1999.
Phyllostachys
Bor man i de mildare delarna av Skandinavien så finns det fler intressanta bambuarter än bergsbambu. Det mest intressanta bambu-släktet är utan tvekan Phyllostachys. I detta släktet finns flera mycket vackra och storvuxna arter. Arterna i detta släktet är i allmänhet känsligare än bergsbambu och en del arter kan inte alls klara sig i Skandinavien. Härdigheten brukar dock tillta när de väl har etablerat sig efter ett antal år. De är ofta ganska värmeälskande och de kan förmodligen inte nå full storlek i Skandinavien även ifall de i övrigt är härdiga. Inledningsvis växer de ofta i en samlad klump men kan med tiden sprida sig aggressivt. De trivs troligen bäst i Danmark och Sydsverige. De kan säkert växa även i sydvästra Norge men de blir nog inte så stora där. De maximala storlekar som anges nedan gäller för Skandinaviska förhållanden. I varmare trakter kan de bli betydligt större.
- Phyllostachys aurea är en populär art med tätt, ljusgrönt bladverk och upprätta kraftiga 3–5 meter höga stammar. Tyvärr är den lite känslig och lämpar sig därför endast för mildare trakter.
- Phyllostachys aureosulcata är en av de vackraste och även en av de härdigare arterna. Den har ett trevligt upprätt växtsätt och kan bli ca 4–6 meter hög. Det finns flera kultivarer av arten: P. aureosulcata f. aureocaulis har helt gula stammar. P. aureosulcata f. spectabilis är en mycket vacker variant med gul-grön-strimmiga stammar.
- Phyllostachys bissetii är en av de härdigaste arterna. Den har ett tätt attraktivt bladverk och blir ca 3–5 meter hög. På grund av sin härdighet och relativt ringa storlek kan den här arten vara ett alternativ till bergsbambu.
- Phyllostachys nigra, "Svart bambu", är en populär art med svarta stammar och blir ca 3–4 meter. Tyvärr är den något känslig och lämpar sig bäst för mildare områden. P. nigra f. henonis är den egentliga vildformen av svart bambu men har gröna stammar. Den är något härdigare och mer storvuxen och kan bli ca 5–7 meter. P. nigra 'Boryana' påminner mycket om P. nigra f. henonis men får med tiden fläckiga stammar. Den kan bevisligen bli ganska storvuxen i de mildare delarna av Skandinavien.
- Phyllostachys nuda är också en av de härdigaste arterna. Den kan bli ca 4–5 meter.
- Phyllostachys propinqua är relativt härdig och är en av de arter som har förutsättningar att bli störst i Skandinavien, ca 5–7 meter.
- Phyllostachys viridi-glaucescens har rykte om sig att bli en av de största arterna i Europa, ca 5–7 meter. Den anses vara något känslig och lämpar sig bäst för mildare områden. Ett exemplar, planterat 1994, klarade sig bra i Ängelholm ända tills det blommade och dog.
- Phyllostachys vivax lämpar sig bäst för mildare områden men är kanske den art som kan bli allra störst i Skandinavien, 6–8 meter. P. vivax f. aureocaulis är en mycket dekorativ variant med kraftiga gula stammar med gröna strimmor. Även om den är lite känslig så är den definitivt värd att testa i de mildare delarna av Skandinavien. Härdigheten tilltar lyckligtvis med åren. P. vivax 'Huangwenzhu' har gröna stammar med gula strimmor och kan vara den bambu som har möjlighet att bli allra störst i de mildare delarna av Skandinavien.
Phyllostachys aureosulcata f. aureocaulis, Alnarpsparken, Alnarp (norr om Malmö) 2011.
Sasa
Detta släkte har lågvuxna stammar, ofta bara någon meter eller två, och stora blad. Lämpliga arter är S. kurilensis (härdigast), S. palmata och S. veitchii.
Pseudosasa japonica, Landbohøjskolens Have i Frederiksberg, mars 1999.
Pseudosasa japonica
Denna art har stora blad precis som Sasa men blir större, 2–4 meter. Det är en ganska vacker art som tyvärr är något känslig och därför passar bäst i mildare områden. I kyligare områden tjänar den möjligen på att planteras i ett skuggigt läge så att den slipper vintersolen. Även om den gärna växer i en samlad klump så kan den ibland sprida sig ganska aggressivt.
Bashania fargesii, Ängeholm, 2005.
Bashania fargesii
Den här arten kan vara ett bättre alternativ till Pseudosasa japonica i kyligare områden för den som vill ha en relativt storvuxen bambu med stora blad. Det är en mycket vacker art men som dessvärre sprider sig aggressivt. Tyvärr är arten ännu ganska svår att få tag på och det finns inte heller särskilt mycket information om arten. Den har dock redan uppnått nära 5 meters höjd i Ängelholm och i Tyskland rapporteras den ha uppnått höjden 8 meter.
Plantering och skötsel av bambu
Bambu bör helst planteras på våren eller på sensommaren. De är i allmänhet inte speciellt krävande men gemensamt för alla arter är att de ogillar blåst. Åtminstone Phyllostachys är ganska värmekrävande och bör stå i ett soligt läge. Bambu älskar vatten, vilket är särskilt viktigt om de växer i ett soligt läge, men avskyr stående vatten. I Sydostasien har man monsunklimat med riklig nederbörd på sommaren och förhållandevis torra vintrar. De är inte speciellt krävande beträffande jorden men man bör mylla organiskt material i de översta jordskikten så att den blir mer fukthållande.
Bambu svarar mycket bra på gödning (gödsla din bambu och du får ett monster i din trädgård). Vilken typ av gödning man använder är inte så noga; vanlig gräsgödning, typ Blåkorn, fungerar utmärkt – bambu är ju trots allt just gräs. Naturligtvis ska de inte ha kväverik gödning under andra årstider än våren och försommaren. Bambu behöver mycket kisel. Det är inget stort problem eftersom kisel är ett mycket vanligt ämne i jorden. Kislet är dock ofta bundet i en svårlöslig form som bambun har svårt att ta upp. Eftersom bambun själv är rik på kisel bör man låta bambuns egna blad ligga kvar under plantan och förmultna så att bambun kan ta upp näringsämnena. På hösten kan man lägga på ett extra lager höstlöv under bambun som vinterskydd mot tjäle och som man sedan kan låta ligga kvar och förmultna.
Många bambuarter sprider sig aggressivt (gäller dock ej Fargesia). Tillgången på vatten kan ha en viss betydelse för hur mycket de sprider sig. Brist på vatten kan stimulera rotskotten till att söka sig längre bort i jakt på mer vatten. För att hindra dem att sprida sig okontrollerat kan man gräva ner en ogenomtränglig, icke nedbrytbar rhizomspärr mot rotskotten. Det bör vara ganska djupt, minst en halvmeter. Nackdelen med en rhizomspärr är att även bambuns tillväxt på höjden kan begränsas och att den inte blir lika ståtlig, om utrymmet är för begränsat. Har man möjlighet, bör man helst låta bambun växa fritt utan rhizomspärr och istället ta bort oönskade skott redan när de dyker upp ur marken och hugga av förrymda rotskott med en spade.
Länkar
- American Bamboo Society
- European Bamboo Society (EBS)
- The Bamboo Page
- Bambus-Lexikon
- Bamboo Flora Gallery
- Sjældne træer, buske, bambus og palmer i Danmark
- Bluesage (numera stängd plantskola)
- Dansk Bambuskultur (nu eventuellt stängd)
- Europäische Bambus Gesellschaft
- Bambus-Centrum Deutschland
- Bamboekwekerij KIMMEI
Om du har kommentarer eller förslag, e-maila mig:
