Bambu för Skandinavien

Bambu tillhör gräsfamiljen (Poaceae) och förekommer främst i Sydostasien men även i Afrika och Nord- och Sydamerika. Det finns däremot inga inhemska bambuarter i Europa. Bambu blommar sällan men när de väl gör det så är det med besked. En del arter (som t.ex. Fargesia murielae) dör efter blomningen medan andra bara blir försvagade och hämtar sig igen efteråt.

Även om bambu främst växer i varmare trakter så finns det ändå ganska många arter som kan växa i Skandinavien. Vissa arter som t.ex. bergsbambu (Fargesia murielae) och glansbambu (Fargesia nitida) är redan välkända som prydnadsväxter i Skandinavien. Intresset för bambu har ökat markant sedan bergsbambun började blomma i mitten av 1990-talet och flera nya arter har introducerats sedan dess. Bambu är ofta mycket dyr i handeln, vilket är lite märkligt med tanke på att de är mycket lättodlade. En anledning kan vara att de måste förökas genom delning.

De nedan beskrivna släktena och arterna är exempel på intressanta arter för Skandinavien men utgör ingen komplett lista över alla arter som kan växa här. Dessutom finns det säkert många intressanta och härdiga arter i Kina och Japan som ännu inte har introducerats i Västerlandet.

Fargesia

Arterna i detta släkte är som regel inte alltför storvuxna och har det gemensamt att de växer relativt samlat och inte sprider sig okontrollerat. På senare år har flera nya arter introducerats i väst. Det är dock främst två arter som sedan länge är välkända i Skandinavien:

Phyllostachys sp., Botaniska trädgården i München 1999.

Phyllostachys

Bor man i de mildare delarna av Skandinavien så finns det fler intressanta bambuarter än bergsbambu. Det mest intressanta bambu-släktet är utan tvekan Phyllostachys. I detta släktet finns flera mycket vackra och storvuxna arter. Arterna i detta släktet är i allmänhet känsligare än bergsbambu och en del arter kan inte alls klara sig i Skandinavien. De är ofta ganska värmeälskande och de kan förmodligen inte nå full storlek i Skandinavien även ifall de i övrigt är härdiga. De sprider sig mer aggressivt än bergsbambu. De trivs troligen bäst i Danmark och Sydsverige. De kan säkert växa även i sydvästra Norge men de blir nog inte så stora där. De storlekar som anges nedan gäller för Skandinaviska förhållanden. I varmare trakter kan de bli betydligt större.

Phyllostachys aurea är en poulär art med tätt, ljusgrönt bladverk och upprätta kraftiga 3–5 meter höga stammar. Tyvärr är den lite känslig och lämpar sig därför endast för mildare trakter.
Phyllostachys aureosulcata är en av de vackraste och även en av de härdigare arterna. Den har ett trevligt upprätt växtsätt och kan bli ca 4–6 meter hög. Det finns flera kultivarer av arten: P. aureosulcata f. aureocaulis har helt gula stammar. P. aureosulcata f. spectabilis är en mycket vacker variant med gul-grön-strimmiga stammar.
Phyllostachys bissetii är en av de härdigaste arterna. Den har ett tätt attraktivt bladverk och blir ca 3–5 meter hög. På grund av sin härdighet och relativt ringa storlek kan den här arten vara ett alternativ till bergsbambu.
Phyllostachys nigra, "Svart bambu", är en populär art med svarta stammar och blir ca 3–4 meter. Tyvärr är den något känslig och lämpar sig bäst för mildare områden. P. nigra f. henonis är den egentliga vildformen av svart bambu men har gröna stammar. Den är något härdigare och mer storvuxen och kan bli ca 5–7 meter. P. nigra f. boryana påminner mycket om P. nigra f. henonis men får med tiden fläckiga stammar. Den kan bevisligen bli ganska storvuxen i de mildare delarna av Skandinavien.
Phyllostachys nuda är också en av de härdigaste arterna. Den kan bli ca 4–5 meter.
Phyllostachys propinqua är relativt härdig och är en av de arter som har förutsättningar att bli störst i Skandinavien, ca 5–7 meter.
Phyllostachys viridi-glaucescens har rykte om sig att bli en av de största arterna i Europa, ca 5–7 meter. Den anses vara något känslig och lämpar sig bäst för mildare områden. Ett exemplar, planterat 1994, klarade sig bra i Ängelholm ända tills det blommade och dog.
Phyllostachys vivax lämpar sig bäst för mildare områden men är kanske den art som kan bli allra störst i Skandinavien, 6–8 meter. P. vivax 'Aureocaulis' är en mycket dekorativ variant med kraftiga gula stammar med gröna strimmor. Även om den är lite känslig så är den definitivt värd att testa i de mildare delarna av Skandinavien.

Sasa

Detta släkte har lågvuxna stammar, ofta bara någon meter eller två, och stora blad. Lämpliga arter är S. kurilensis (härdigast), S. palmata och S. veitchii.

Pseudosasa japonica, Landbohøjskolens Have i Frederiksberg, mars 1999.

Pseudosasa japonica

Denna art har stora blad precis som Sasa men blir större, 2–4 meter. Den är något känslig och passar bäst i mildare områden. I kyligare områden tjänar den möjligen på att planteras i ett skuggigt läge så att den slipper vintersolen.

Bashania fargesii

Den här arten kan vara ett bättre alternativ till Pseudosasa japonica i kyligare områden för den som vill ha en relativt storvuxen bambu med stora blad. Tyvärr är arten ännu ganska svår att få tag på och det finns inte heller särskilt mycket information om arten. Den rapporteras dock redan ha uppnått höjden 8 meter i Tyskland.

Plantering och skötsel av bambu

Bambu bör helst planteras på våren eller på sensommaren. De är i allmänhet inte speciellt krävande men gemensamt för alla arter är att de ogillar blåst. Åtminstone Phyllostachys är ganska värmekrävande och bör stå i ett soligt läge. Bambu älskar vatten, vilket är särskilt viktigt om de växer i ett soligt läge, men avskyr stående vatten. I Sydostasien har man monsunklimat med riklig nederbörd på sommaren och förhållandevis torra vintrar. De är inte speciellt krävande beträffande jorden men man bör mylla organiskt material i de översta jordskikten så att den blir mer fukthållande.

Bambu svarar mycket bra på gödning (gödsla din bambu och du får ett monster i din trädgård). Vilken typ av gödning man använder är inte så noga; vanlig gräsgödning, typ Blåkorn, fungerar utmärkt – bambu är ju trots allt just gräs. Naturligtvis ska de inte ha kväverik gödning under andra årstider än våren och försommaren. Bambu behöver mycket kisel. Det är inget stort problem eftersom kisel är ett mycket vanligt ämne i jorden. Kislet är dock ofta bundet i en svårlöslig form som bambun har svårt att ta upp. Eftersom bambun själv är rik på kisel bör man låta bambuns egna blad ligga kvar under plantan och förmultna så att bambun kan ta upp näringsämnena. På hösten kan man lägga på ett extra lager höstlöv under bambun som vinterskydd mot tjäle och som man sedan kan låta ligga kvar och förmultna.

Många bambuarter sprider sig aggressivt (gäller dock ej Fargesia). För att hindra dem att sprida sig kan man gräva ner en ogenomtränglig, icke nedbrytbar spärr mot rotskotten. Det bör vara ganska djupt, minst en halvmeter.