Städsegröna ekar för Skandinavien
Bland de vanligaste och härdigaste städsegröna lövträden återfinns flera arter av ek. Eksläktet (Quercus) tillhör bokfamiljen (Fagaceae) och består av ca 600 olika arter såväl lövfällande som städsegröna. Det är ett intressant släkte eftersom vi har två inhemska, visserligen lövfällande, arter: Quercus robur (skogsek / sommarek) och Q. petraea (bergek / vinterek). De städsegröna arterna växer huvudsakligen i varmtempererade till tropiska områden och är i allmänhet inte härdiga i Skandinavien. Vissa av dem tål dock en del frost och kyla och några arter är i alla fall tillräckligt härdiga för att de ska kunna växa i de mildaste delarna av Skandinavien. En del av de städsegröna arterna är korsningsbara med våra egna inhemska arter, vilket gör att det kan gå att korsa fram ännu härdigare städsegröna varianter. En del arter går förmodligen också att ympa på våra inhemska arter.
En del av de arter som presenteras här är egentligen inte städsegröna utan snarare vintergröna, d.v.s. de behåller bladen i upp till ett år och fäller de gamla bladen ungefär samtidigt med lövsprickningen på våren. Under kalla vintrar kan vintergröna arter fälla bladen redan tidigare och stå kala ett tag. Ofta uppfattas orden städsegrön och vintergrön som synonyma, åtminstone på svenska, men det finns alltså en viktig betydelseskillnad mellan dem.
De härdigaste städsegröna ekarna kan främst klara sig i Danmark, sydvästra Norge och i de mildaste delarna av södra Sverige.
Quercus ilex, stenek
Den i Europa vanligaste städsegröna ekarten är Quercus ilex (stenek). Den växer i vilt tillstånd i Medelhavsområdet och upp till Bretagne vid atlantkusten. Den har även förvildats på vissa platser i södra England. Det är en av de mer storvuxna städsegröna ekarterna även om de inte blir lika stora som våra inhemska lövfällande ekar. Den förekommer även i buskartad form i medelhavsområdets macchia. Det är en av de bästa arterna för Skandinavien eftersom den inte kräver varma somrar för att växa bra. I själva verket tycks Q. ilex trivas bättre i klimat med svala och fuktiga somrar än i medelhavsklimat med torra och varma somrar. Den anses vara härdig ner till −15°C och stora etablerade exemplar kan klara kortvarig kyla ner mot −20 till −25°C. Det är vanligare att den drabbas av torkskador eller solskador på vintern än egentliga frostskador. Vid sträng eller långvarig kyla kan den drabbas av stamskador, som ofta visar sig först efter ett tag. Stenekar är ganska seglivade och kan läka mindre stamskador men blir skadorna alltför omfattande så vissnar trädet ner.
Det är viktigt att ha klart för sig att inte samtliga varianter av Q. ilex är så härdiga. Det finns emellertid en viss variation i härdighet inom arten och det tycks finnas en del varianter som är anmärkningsvärt tåliga. De växer troligen snabbare i ett soligt läge, men de verkar klara sig bra även i skugga. Man kan troligen hjälpa unga exemplar under vintern genom att spraya bladen med avdunstningsbegränsande medel.
Quercus ilex (stenek), vuxenformen av bladen, Kew Gardens, oktober 2000.
Quercus ilex (stenek), ungdomsformen av bladen, Botanisk Have, Köpenhamn, November 1999.
Q. ilex har olika bladform hos unga plantor och vuxna träd. Unga plantor liknar järnekar. Faktum är att Carl von Linné döpte järneksläktet till Ilex eftersom de liknar unga stenekar. På latin heter stenek just ilex och det lever vidare i dagens italienska i form av leccio.
Formen och storleken på bladen kan variera en del mellan olika varianter och även mellan plantor av samma ursprung. Det är rimligt att anta att även härdigheten varierar mellan olika plantor. De härdigaste varianterna kan troligen hittas i Turkiet och på Balkan. Även varianter från dess utbredningsgräns i Frankrike kan nog också visa sig vara ganska härdiga.
Under den stränga vintern 2009–2010 tog flera etablerade stenekar i Ängelholm skada. Efter den ännu strängare vintern 2010–2011 vissnade flera av dem ner till marken och ett exemplar dog. Dessa exemplar var såpass stora att de hade blommat och producerat ekollon under 2009. Det fanns lyckligtvis vissa undantag och ett exemplar vissnade bara lite i skottspetsarna. Det antyder att härdigheten varierar inom arten men kan även bero på lokala förhållanden, såsom skugga eller jordmån. I Danmark tycks stenekar ha klarat dessa vintrar utan skador.
Quercus ilex (stenek), Isola Madre, Lago Maggiore, Italien, augusti 2000.
Q. ilex kan möjligen ympas på Q. robur. På detta vis skulle man i så fall kunna öka köldhärdigheten och förmodligen även tillväxttakten. Eftersom frostskador i form av barksprängning ofta uppstår på stammen nära marken så är det klokt att ympa ett par decimeter upp på grundstammen.
En nära släkting till Q. ilex som förtjänar att omnämnas i sammanhanget är Q. rotundifolia. Den räknas ibland bara som en underart till Q. ilex under namnet Q. ilex subsp. rotundifolia eller Q. ilex subsp. ballota. Den bör dock inte förväxlas med den kultiverade varianten Q. ilex 'Rotundifolia'. Den är annars mycket snarlik Q. ilex men skiljer sig åt genom att ha lite mindre och rundare blad. Den har dessutom ätliga och välsmakande ekollon (agern på dansk) som i Spanien används för att framställa en likör som kallas bellota, vilket helt enkelt betyder ekollon. Den ersätter till stor del Q. ilex på iberiska halvön och växer även i sydvästra Frankrike samt i Atlasbergen i Nordafrika. Den föredrar att växa på hög höjd och i svalare trakter inom sitt utbredningsområde och kan därför ha god köldtålighet. Artens härdighet i Skandinavien är ännu så länge okänd.
Quercus × turneri (Turners ek), Alnarp 1997.
Quercus × turneri (Q. ilex × Q. robur), Turners ek
Turners ek är en korsning mellan stenek och skogsek (Q. robur) som är nästan städsegrön eller, kanske mer korrekt, vintergrön och som är något härdigare än stenek. Detta är den enda "städsegröna" eken som brukar anses vara härdig i milda delar av södra Sverige. Den kan nå trädstorlek i södra Sverige och Danmark. Den har trots det vissa härdighetsproblem under kalla vintrar och skador på stammen kan förekomma åtminstone på unga exemplar. Sannolikt tilltar härdigheten med storleken.
Det finns flera varianter av Q. × turneri. Den vanligaste varianten, 'Pseudoturneri', är nästan helt städsegrön under milda vintrar. Löven blir ibland lite bruna i kanterna under vintrarna men den behåller ofta löven till hösten året därpå. Efter en kall vinter kan den däremot fälla alla blad och stå helt kal fram till lövsprickningen.
Q. × turneri är inte sortäkta och den ympas vanligen på Q. robur. Vill man roa sig så kan man så ekollon (agern) från Q. × turneri. Plantorna blir garanterat olika. Med lite tur så kan man mycket väl hitta en ny odlingsvärd variant.
Q. × turneri påminner om både Q. robur och Q. ilex på många sätt. Det är dock värt att notera att Q. × turneri har längre bladskaft än såväl Q. robur som Q. ilex, vilket antyder att Q. petraea kanske är en mer sannolik förälder än Q. robur.
Även om Q. × turneri är härdigare än Q. ilex så är det inte säkert att skillnaden i härdighet egentligen är så stor. Det är mycket möjligt att de härdigaste varianterna av Q. ilex i själva verket är något härdigare än Q. × turneri. Under vintrarna 2009–2010 och 2010–2011 klarade sig dock Q. × turneri i allmänhet bättre än Q. ilex.
Quercus × turneri (Turners ek), Alnarp, februari 1998. Bladen förblir gröna under milda vintrar.
Quercus suber (korkek), närbild av stam, Isola Madre, Lago Maggiore, Italien, augusti 2000.
Quercus suber, korkek
Den kanske mest kända städsegröna europeiska eken är Quercus suber (korkek). Den är tyvärr varken lika härdig och ofta inte heller lika vacker som Q. ilex. Det finns dock en variant, Q. suber var. occidentalis, som anses vara härdigare än arten i övrigt. Den utmärker sig bland annat genom att den ger sämre kork och att den är mer benägen att fälla bladen på vintern. Huruvida den verkligen är tillräckligt härdig för skandinaviska förhållanden är osäkert. Ett exemplar som planterades ut i Ängelholm 1999 har klarat sig undan med som mest lättare skottskador fram till vintern 2010–2011 då det frös ner, dock utan att dö. Sannolikt tillhör detta exemplar just underarten Q. suber var. occidentalis.
Q. suber korsar sig spontant i vilt tillstånd med Q. cerris (turkisk ek) som är lövfällande. Korsningen kallas Q. × hispanica och det finns ett antal olika varianter av den. Vissa av dessa kan förmodligen klara sig i Skandinavien. Inga av dem är dock helt städsegröna.
Quercus suber (korkek), Chelsea Physic Garden, London, oktober 1997.
Quercus suber (korkek) på friland i Ängelholm 2003, planterad 1999.
Quercus virginiana, Southern Live Oak
Den mest kända städsegröna eken i sydöstra USA är Quercus virginiana (Southern Live Oak). Den har ett mycket karakteristiskt växtsätt med utbredda horisontella grenar. Det hänger ofta spansk mossa (Tillandsia usneoides) på grenarna. Den växer i sydstaterna från södra Virginia till Texas kustland. Q. virginiana är tyvärr inte alls härdig i Skandinavien. Det finns dock en nära släkting, Q. fusiformis (Texas Live Oak / Escarpment Live Oak) som är betydligt härdigare. Somliga räknar den som en underart till Q. virginiana. Den ersätter Q. virginiana i de inre och norra delarna av Texas och i Oklahoma. Speciellt den variant som växer på dess utbredningsgräns i sydvästra Oklahoma är mycket härdig. Den kan i vilt tillstånd utsättas för temperaturer ned mot −20°F (−28,8°C). Den är inte helt städsegrön utan utan snarare vintergrön och fäller löven strax innan lövsprickningen på våren. Detta gäller även Q. virginiana. Tyvärr verkar det dock, efter tester, som om inte heller Q. fusiformis skulle vara härdig i Skandinavien. De här arterna kräver uppenbarligen mycket varma somrar för att uppnå full härdighet.
Quercus virginiana i botaniska trädgården i Fort Worth, Texas 2005.
Ekar i sydvästra USA och Mexico
I sydvästra USA, framförallt i Kalifornien, och norra Mexico finns det en vegetationstyp som kallas chaparral och som bland annat karaktäriseras av lågväxande städsegröna ekar och med ett visst inslag av kaktusar. Denna vegetationstyp motsvarar medelhavsområdets macchia. På högre höjder övergår det till en vegetationstyp med mer buskartade ekar (high chaparral). Speciellt de ekar som kommer från högre höjder kan ha förutsättningar att klara sig i Skandinavien. Bland annat följande ekar bör vara värda att testa: Q. hypoleucoides, Q. emoryi och Q. rugosa. Dessutom har Q. wislizenii visat sig vara ganska härdig i Ängelholm. I Kalifornien och Arizona växer Q. chrysolepis som där även förekommer i relativt kalla höglänta områden inåt landet. Den är dessutom ganska variabel, vilket gör att det nog kan finnas ganska härdiga varianter av arten. Q. rysophylla från norra Mexico har rykte om sig att vara speciellt vacker och härdig. Ibland ser man även stavningarna Q. rhysophylla eller Q. risophylla. Den kännetecknas bland annat av att bladen är stora och veckade och de nya skotten är djupt röda. Den ympade kultivaren Q. rysophylla 'Maya' lär vara härdigare än arten i övrigt. Det finns sannolikt betydligt fler arter från dessa trakter som är värda att testa. Nackdelen med dessa är att de i allmänhet inte blir särskilt storvuxna. Flera av dem är troligen ganska värmekrävande men de varianter som växer på högre höjder är förmodligen vana vid lite svalare temperaturer. Många av de "städsegröna" ekarna i sydvästra USA och Mexico är egentligen inte heller helt städsegröna, utan bör snarare betecknas som vintergröna då de ofta tappar de gamla bladen i samband med lövsprickningen på våren, precis som Q. virginiana.
Quercus rysophylla i Dallas, Texas 2007.
Ungt exemplar av Quercus semecarpifolia i Kew Gardens 1997.
Asiatiska ekar
På Himalayas sydsluttningar och i Kina har speciellt en städsegrön art, Quercus semecarpifolia, anpassat sig till högre höjder och växer tillsammans med barrträd i tajgazonen, ibland ända upp till trädgränsen, upp till 3800 meters höjd. Se Q. semecarpifolia i Flora of China. Se även Q. guajavifolia, Q. aquifolioides, Q. rehderiana och Q. dolicholepis.
I Sydostasien finns ett antal städsegröna ekar tillhörande undersläktet Cyclobalanopsis. De skiljer sig ganska mycket i utseende från ekar i övriga delar av världen. De är förmodligen inte så härdiga i allmänhet men lokala varianter från bergstrakter kan mycket väl visa sig vara tillräckligt härdiga. Den kanske mest kända arten med stort utbredningsområde i Sydostasien är Q. glauca. Andra närbesläktade arter är Q. acuta, Q. myrsinifolia, Q. stenophylla, Q. salicina och Q. bambusifolia. Särskilt Q. myrsinifolia har rykte om sig vara ganska härdig i Europa och USA. Tyvärr blandas de här arterna ofta ihop och de som växer i Europa och USA kan ofta ha fel artnamn. Ett allmänt problem med de asiatiska ekarna är att de kräver ganska varma somrar för att växa bra och uppnå full härdighet. Eftersom de här arterna har ganska stort utbredningsområde finns dock möjlighet att hitta lokala varianter, speciellt i bergstrakter, som växer bättre och är härdigare under nordvästeuropeiska förhållanden.
Quercus myrsinifolia i Palmengarten, Frankfurt am Main, Tyskland 2008.
Att föröka ekar
Det bästa och enklaste sättet att få tag på städsegröna ekar är att odla upp dem själv från ekollon (agern). Nackdelen är att det tar många år innan de når trädstorlek och att de är känsligare medan de är små. Fördelen är att de förmodligen kommer att uppnå en större köldhärdighet än om man hade köpt in större exemplar som är uppodlade i varmare länder. När man odlar upp ekar själv så ska man låta dem vänja sig vid våra årstidsväxlingar och innan man planterar ut dem förvara dem svalt på vintern så att de inte lockas att växa för tidigt.
Problemet är att få tag på ekollon. Man kan passa på att samla ekollon själv ifall man besöker mildare länder. Annars finns det några fröfirmor som säljer ekollon av städsegröna arter. Ekollon är lätta att gro men har tyvärr dålig hållbarhet. En effektiv metod att få dem att gro är att lägga dem i en plastpåse med fuktig (ej våt) sand och förvara den i kylskåpet. När de har börjat gro stoppar man ner dem i en kruka med jord.
Selekterade varianter av korsningar som Q. × turneri eller Q. × hispanica förökas som regel genom ympning och måste köpas hos plantskolor, såvida man inte kan ympa själv. Naturligtvis går de även att föröka med frön men de är inte sortäkta.
Det är normalt sett mycket svårt, på gränsen till omöjligt, att föröka ekar genom att ta sticklingar. Det kräver att sticklingarna får stå i dimbänkar medan de rotar sig. Trots det förökas faktiskt kultiverade varianter av vissa arter kommersiellt med hjälp av sticklingar.
Länkar
- International Oak Society
- Oaks of the world
- BONAP FAGACEAE Listing Ekar och andra växter ur bokfamiljen i USA.
- Quercus - Flora of North America
- Quercus - Flora of China
- Cyclobalanopsis - Flora of China
- Fagaceae - Japan
Nedan finns länkar till ett par bra fröfirmor som säljer ekollon (agern):
Om du har kommentarer eller förslag, e-maila mig:
