Kaktusar för Skandinavien
Ja, det går faktiskt att odla en del kaktusarter utomhus i stora delar av Skandinavien. Kaktusar kommer ursprungligen ifrån torra områden i Nord- och Sydamerika. Många tror att kaktusar bara växer i heta öknar men en del arter växer ganska långt norrut, en bra bit upp i Canada, eller på hög höjd i bergstrakter där de utsätts för låga vintertemperaturer. De växer långtifrån alltid i utpräglade ökentrakter men är ovanliga i fuktiga trakter.
Det kännetecknande för alla kaktusar är att de har taggar som växer ut från areoler, vilka också fungerar som knoppar och tillväxtpunkter. De flesta släkten saknar riktiga blad (undantag: det tropiska släktet Pereskia) eller har som mest rudimentära blad (t.ex. Opuntia). Däremot är nästan alla kaktusar mer eller mindre suckulenta (undantag: vissa arter av släktet Pereskia), d.v.s. de har uppsvällda, vattenrika stammar och skott. Man skulle kunna tro att kaktusarnas uppsvällda skott lätt skulle frysa sönder under kalla vintrar men vissa arter har uppenbarligen löst det problemet. Som regel minskar de köldhärdiga kaktusarna sitt vatteninnehåll och skrumpnar ihop under vintern för att sedan svälla upp igen på våren.
Den största svårigheten med att odla kaktusar i Skandinavien är inte vinterkylan i sig, utan kombinationen av kyla och väta under vintern. Många arter klarar vinterkylan under förutsättning att de står helt torrt under vintern. Kaktusarna bör helst stå i väldränerad jord som huvudsakligen består av sand och grus. Dessutom bör de också skyddas mot nederbörd under vintern. Några arter är så härdiga att de kan klara vintrarna oskyddade under förutsättning att jorden är mycket väldränerad. Det finns däremot knappast några arter som kan klara att övervintra oskyddade i vanlig trädgårdsjord.
Tyvärr är de flesta vinterhärdiga kaktusar ganska småvuxna. De härdigaste arterna finns inom släktena Opuntia, Echinocereus och Escobaria. Det finns även några förhållandevis härdiga arter inom släktena Mammillaria, Pediocactus, Maihuenia och enstaka andra släkten. De flesta arterna och även de härdigaste och de mest storvuxna finns inom släktet Opuntia. Vissa arter av Opuntia (t.ex. O. humifusa eller O. fragilis) kan förmodligen odlas i de flesta delarna av Skandinavien med lämpligt skydd. I mildare trakter kräver de inte något annat skydd än en väldränerad jord. Annars rekommenderas skydd mot nederbörd vintertid för de flesta arter och definitivt för andra släkten än Opuntia. Visserligen kan en del arter av Echinocereus mycket väl klara flera vintrar utan skydd men för en mer långsiktig överlevnad är skydd nödvändigt även för dessa.
Opuntia
Det här är ett mycket välkänt släkte med ett grenat växtsätt och karaktäristiska platta skott. Arter inom undersläktet Cylindropuntia har långsmala cylindriska skott. Det finns totalt omkring 250 arter i främst Nord- och Centralamerika men även i Sydamerika. Växtsättet varierar mellan allt från dvärgarter som kryper längs marken till riktiga träd. Det är dessutom ett mycket variabelt släkte och artindelningen är ibland oklar och omdebatterad. För att göra det hela ännu mer komplicerat är polyploidi vanligt inom släktet Opuntia. Det innebär att en del arter och varianter istället för att vara diploida, d.v.s. ha dubbel kromosomuppsättning som hos de flesta andra organismer, kan ha flerdubbel, vanligtvis fyrdubbel (tetraploid) eller sexdubbel (hexaploid) kromosomuppsättning. Dessa får då svårare att korsa sig med andra varianter, vilket påskyndar artbildningen inom släktet.
Opuntia cymochila, Ängelholm 1999 (planterade 1992).
Nya skott hos Opuntia har små korta tjocka rudimentära blad snart torkar in och faller av. Många arter har ätliga frukter och mest känd är fikonkaktus, Opuntia ficus-indica, som tyvärr inte är köldhärdig men vars frukter man ibland kan hitta i affärernas fruktdiskar. Namnet fikonkaktus används ofta lite slarvigt som en allmän beteckning för Opuntia-arter.
Inom släktet Opuntia hittar man de allra härdigaste kaktusarterna. De tåligaste arterna är tyvärr som regel markkrypande, eller i bästa fall, låga buskar. Ofta skrumpnar skotten ihop under vintern och lägger sig ner mot marken, för att sedan svälla upp igen nästa vår. Alla arter har ganska vackra blommor och blomfärgen varierar mellan olika arter och varianter från gul (vanligast) till röd (vackrast).
- Opuntia humifusa (syn. O. compressa) är en geografiskt mycket utbredd art som finns över nästan hela östra USA. Eftersom den växer i fuktiga trakter tål den väta under vintern bättre än andra arter. Det gör den till den kanske tåligaste arten för skandinaviska förhållanden. Det finns dock även känsligare varianter av arten. Den ser tyvärr ofta ganska tråkig ut med små, vanligtvis tagglösa skott, som ligger platt mot marken. Det är dock en mycket variabel art och det finns också varianter med ett mer intressant utseende med större och mer taggbeklädda skott. En trevlig egenskap är att det är en förhållandevis blomvillig art. Blommorna är som regel helt gula.
- Opuntia fragilis är troligen den allra köldhärdigaste kaktusarten som existerar även om den inte alltid tål väta så väl. Den är också den allra nordligaste kaktusarten. Den växer i stora delar av nordvästra USA och en bit upp i sydvästra Canada. Den är ganska småvuxen med små korta skott som vanligtvis inte tillplattade som hos andra arter. Taggarna hakar ofta fast i förbipasserande djur och skotten bryts lätt av för att sedan föras med till nya platser där de kan slå rot. På detta sätt kan arten spridas vegetativt och i dess nordligaste utbredningsområde sprider den sig troligen enbart på detta sättet. Blommorna är vanligtvis gula men arten är inte så blomvillig.
- Opuntia macrorhiza påminner mycket om O. humifusa men har en mer västlig utbredning. Den växer i ett stort område i de centrala och södra delarna av USA. En karaktäristisk egenskap är att rötterna är uppsvällda. Den är liksom O. humifusa tålig mot fukt men har taggigare skott. Blommorna är vanligtvis gula. En snarlik art, O. sanguinocula (syn. O. macrorhiza f. sanguinocula) blir större och sjunker inte ihop lika mycket under vintern.
- Opuntia cymochila är utseendemässigt inte så spännande men är en mycket tålig och pålitlig art som klarar sig oskyddad när andra arter dukar under. Arten är möjligen en variant av O. macrorhiza. Den har vanligtvis helt gula blommor. En liknande art, som är något mer upprättväxande, är O. tortispina. Den är tyvärr något känsligare för väta.
- Opuntia polyacantha är en mycket härdig och variabel art som växer över stora delar av de centrala västra delarna av USA och upp en bit i sydvästra Canada. Blomfärgen varierar mellan allt från gul, rosa till röd. O. polyacantha var. rufispina är tätt klädd av långa taggar. O. polyacantha var. erinacea (syn. O. ursina) och O. polyacantha var. hystricina har ibland så många långa taggar att de ser direkt "håriga" ut.
- Opuntia phaeacantha från sydvästra USA är ofta något mer upprättväxande och storvuxen än andra härdiga Opuntia-arter med platta skott. Blomfärgen varierar mellan allt från gul till röd. Särskilt storvuxen är O. phaeacantha var. discata (syn. O. engelmannii). En närbesläktad och också relativt storvuxen art är O. gilvescens. En annan ganska snarlik art är O. mackensenii.
Opuntia imbricata i Chisos Basin, Big Bend National Park, Texas, 2007.
Det finns även några härdiga arter inom undersläktet Cylindropuntia:
- Opuntia imbricata (syn. Cylindropuntia imbricata) från de centrala delarna av sydvästra och de inre delarna av norra Mexico, är kanske den mest storvuxna av alla köldhärdiga kaktusar. Den blir en liten grenad buske med långsmala cylindriska skott. Blommorna är vackert purpurfärgade men arten är tyvärr inte särskilt blomvillig.
- Opuntia whipplei (syn. Cylindropuntia whipplei) från norra Arizona, västra New Mexico och södra Utah och Colorado, är mer lågvuxen än O. imbricata. Den är inte heller särskilt blomvillig.
- Opuntia kleiniae (syn. Cylindropuntia kleiniae) från sydvästra New Mexico, västligaste Texas och norra Mexico, är lite känsligare, i synnerhet för väta, än arterna ovan. Den har däremot ett intressant utseende med väldigt "spinkiga" skott.
Echinocereus sp. (troligen E. dasyacanthus) i Big Bend National Park, Texas, 2007.
Echinocereus
Detta är ett släkte av småvuxna pelarkaktusar som ofta växer i klumpar eller tuvor. De flesta arter har mycket vackra blommor. De är i allmänhet känsligare än Opuntia, i synnerhet för väta, men de härdigaste arterna kan under gynnsamma förhållanden växa oskyddade på friland i delar av Skandinavien.
- Echinocereus reichenbachii som huvudsakligen växer i Texas, är en attraktiv art med mycket vackra blommor. Arten är i allmänhet känslig för väta under vintern men vissa varianter, i synnerhet E. reichenbachii var. baileyi (syn. E. baileyi) är tåligare mot vinterfukt.
- Echinocereus triglochidiatus från de inre delarna av sydvästra USA, är en mycket variabel art som ofta växer i en klump. Vissa varianter, i synnerhet E. triglochidiatus var. triglochidiatus, är bland de härdigaste inom släktet Echinocereus och kan klara sig oskyddade på friland under gynnsamma förhållanden. E. coccineus (syn. E. triglochidiatus var. melanacanthus) är en snarlik och närbesläktad art.
- Echinocereus viridiflorus från trakterna kring Klippiga Bergen i New Mexico och Colorado, är en småvuxen art med grönaktiga men ändå vackra blommor. Eftersom en del varianter växer högt uppe i bergen är de mycket köldhärdiga men kräver ändå skydd mot väta under vintern.
Echinocereus sp. (troligen E. coccineus) i Big Bend National Park, Texas, 2007.
Escobaria
Detta är ett släkte av små oftast klotformiga kaktusar från de centrala västra delarna av Nordamerika, från norra Mexico till södra Canada. Ibland bildar de med tiden klungor eller tuvor och de kännetecknas bland annat av att taggarna sitter på vårtformiga areoler. Arterna räknas ibland in under släktena Coryphanta, Neobesseya eller, i något fall, Mammillaria. De måste skyddas från nederbörd under vintern för att kunna övervintra på friland.
- Escobaria missouriensis (syn. Coryphantha missouriensis och Neobesseya missouriensis) som växer i de centrala västra delarna av USA, har små gula blommor.
- Escobaria vivipara (syn. Coryphantha vivipara) som växer från norra Mexico via de centrala västra delarna av USA till södra Canada, är en trevlig art med vackra små rosa blommor. Varianten E. vivipara var. vivipara har störst och nordligast utbredning och är också den härdigaste.
Att få tag på härdiga kaktusar
Att få tag på köldhärdiga kaktusar kan vara knepigt. Är man tålmodig så finns många arter tillgängliga som frön. Vill man köpa färdiga plantor så är utbudet mer begränsat. Det bästa är ofta om man kan köpa av eller byta med andra kaktusentusiaster. De vanligaste köldhärdiga arterna av Opuntia finns ibland tillgängliga på välsorterade plantskolor.
Att odla kaktusar på friland
Om man vill odla kaktusar på friland så ska man se till att de får växa i så väldränerad jord som möjligt. De kan gärna växa i rent mineraliskt substrat som sand, grus och makadam. Eventuellt vegetabiliskt material får endast stå för en mindre del av substratet. Inblandning av torv fungerar oftast bra i ett par år men torven bryts sedan ner och gör då mer skada än nytta och bör därför undvikas helt och hållet. Ett bra sätt att åstadkomma bra dränering är att skapa en upphöjd bädd, gärna i form av ett stenparti. Stenarna bidrar också till att ta åt sig solvärme, vilket skapar ett bra mikroklimat.
Även om vissa arter kan klara sig utan skydd under gynnsamma förhållanden så mår alla kaktusar bäst av att skyddas mot nederbörd under vintern. Det kan man åstadkomma med hjälp av glas- eller plastskivor som förankras ovanför bädden så att de skyddar mot nederbörd samtidigt som det är öppet åt sidorna.
Även om man måste lägga ner mycket möda på att skydda kaktusarna från vatten och fukt under vintern så behöver de också vatten. I synnerhet Opuntia behöver vatten då de skjuter nya skott på försommaren. De mår därför bra av regelbunden vattning under försommaren, i synnerhet vid torr väderlek.
I samma trakter som kaktusar växer i förekommer även flera arter av Yucca. Det finns ett antal arter som kan klara sig i Skandinavien. Det är följaktligen ganska naturligt att plantera kaktusar och Yucca ihop. Det går t.o.m. att få vissa arter av Agave att övervintra utomhus och man skyddar dem mot nederbörd.
Förutom kaktusar finns även del andra suckulenta växter som med lämpligt vinterskydd kan klara sig utomhus i Skandinavien.
Opuntia phaeacantha var. camanchica, Botanisk Have, Köpenhamn 2005.
Länkar
- SuccSeed, svensk fröfirma med en del köldhärdiga arter.
- Wermlands Desert Plants, svensk kaktusfirma med plantor av några härdiga arter.
- Mesa Garden, amerikansk fröfirma med stort sortiment.
- Uhlig Kakteen, tysk firma som har både frön och plantor av härdiga arter.
- Kakteen-Haage, tysk firma som har plantor av härdiga arter.
- Cactusstore.com
- www.kaktus.dk
- Nordisk Kaktus Selskab
- Benny's webside om Vinterhårdføre kaktus
- Cold hardy cacti and other succulents
- The Amateurs' Digest
- The Cactus and Succulent Plant Mall
- CactiGuide.com
- Opuntiads of the USA
- Opuntipedia
- Opuntia in Flora of North America
- Cylindropuntia in Flora of North America
- Echinocereus Online
- Echinocereus in Flora of North America
- Coryphantha in Flora of North America
- Diskussionsforum: Too Cold for Cactus Group
- Diskussionsforum: Cacti & Succulents
- Diskussionsforum: The Pacific Northwest Dry Garden (låg aktivitet de senaste åren)
Om du har kommentarer eller förslag, e-maila mig:
