Bladverk hos Arbutus xalapensis i Chisos Mountains, Texas 2007.

Arbutus, smultronträd

Arbutus är ett släkte med städsegröna träd, ibland buskar, ur ljungfamiljen från södra och västra Europa, Mindre Asien och Nordamerika. De har ofta attraktiv flagnande rödaktig bark, trevliga små klocklika blommor i klasar och frukter som liknar smultron. Precis som de flesta andra växter ur ljungfamiljen är de oftast kalkskyende.

Den mest kända Arbutus-arten är A. unedo (smultronträd) från södra Europa. Den förekommer även vid Biscayabukten och på Irland. Den bör kunna klara sig bra i sydvästra Norge, på många håll i Danmark och i de mildaste delarna av södra Sverige. Den blir en stor buske eller ett litet träd. En närbesläktad men något mer storvuxen art är A. andrachne från Grekland. Även denna art är ganska härdig men det är osäkert om den kan klara sig i Skandinavien. A. × andrachnoides är en attraktiv korsning mellan A. unedo och A. andrachne men det är inte heller säkert om den kan klara sig.

På den amerikanska västkusten, från Norra Mexico till södra Canada, växer A. menziesii (Madrone). Den är mer storvuxen än de europeiska arterna och har även större blad. Speciellt varianter från dess norra utbredningsgräns i British Columbia bör kunna klara sig bra i de mildare delarna av Skandinavien. En ännu mer köldhärdig men troligen mer värmekrävande och fuktkänslig art är A. arizonica från sydvästra USA. Även den närbesläktade A. xalapensis (syn. A. texana) kan vara intressant att testa.

Magnolia grandiflora 'Edith Bogue'.

Städsegrön Magnolia

Magnolior tillhör de äldsta kända blomväxterna med stora primitiva och vackra blommor. Magnolior är redan idag uppskattade prydnadsväxter i Skandinavien. Vad som är mindre känt är att det finns ett antal städsegröna arter med mycket vackra blad. Magnolior är annars mest kända för sina blommor och inte så mycket uppskattade för sina blad. Den mest kända städsegröna arten är Magnolia grandiflora (Bull Bay) från sydöstra USA. Den har stora glansiga mörkgröna blad med rödbrun luddig undersida och den kan med tiden bli ett stort ståtligt kraftigt träd. Det är dessutom en ganska köldhärdig art. Tyvärr kräver den varma somrar för att uppnå full härdighet. I Skandinavien är den därför en mycket känslig art. Det finns ett antal olika kultivarer av M. grandiflora, varav vissa är mer köldhärdiga. De mer härdiga varianterna har som regel mindre blad. Annars är de storbladiga varianterna de vackraste. Den mest kända av de härdigare varianterna är 'Edith Bogue' och en ännu härdigare variant är 'Brackens Brown Beauty'. Tyvärr kräver även dessa varma somrar.

Det vore mycket värt ifall M. grandiflora kunde klara sig i Skandinavien. Eftersom den är så värmekrävande och samtidigt inte tål alltför kalla vintrar så är sydöstra Danmark det bästa området i Skandinavien att testa den i. Det finns visserligen redan exemplar som har vuxit några år på friland men några etablerade exemplar i trädstorlek existerar förmodligen inte ännu. Den bör planteras på en så varm och solig plats som möjligt under våren och man bör skydda den väl under de första vintrarna. Magnolior ogillar att omplanteras, vilket kan försämra härdigheten. När den väl har etablerat sig så tilltar härdigheten. Rötterna är känsliga precis som hos andra Magnolia-arter får inte störas i onödan, i synnerhet när plantan är nyplanterad. Det är en god idé att förankra plantan väl så att den inte kan börja luta eller välta ifall det blåser kraftigt, vilket kan skada rötterna.

Prunus lusitanica i Landbohøjskolens Have, Frederiksberg 1999.

Prunus lusitanica, portugisisk lagerhägg

Vanlig lagerhägg (Prunus laurocerasus) är redan idag en populär och härdig prydnadsbuske i Skandinavien och det finns ett antal olika kultivarer. P. lusitanica är en närbesläktad men mer upprättväxande art från Portugal, Spanien och södra Frankrike som med tiden blir ett litet träd. Den anses även vara något härdigare än P. laurocerasus i allmänhet men troligen inte lika härdig som de härdigaste kultivarerna, d.v.s. de som är vanligast i Skandinavien. P. lusitanica bör klara sig bra i västra Norge, Danmark och de mildaste delarna av södra Sverige. Det finns flera varianter av arten, även sådana som är mer tätvuxna och busklika. Arten är tyvärr ovanlig i handeln, åtminstone hos svenska plantskolor, och skulle förtjäna att planteras mer. De plantor som man ibland trots allt hittar hos plantskolorna är ofta tuktade så att de får ett mer busklikt växtsätt, vilket är synd eftersom de är naturligt upprättväxande.

Embothrium coccineum i Botanisk Have, Köpenhamn.

Embothrium coccineum

Detta är något så trevligt som en härdig representant för Protea-familjen (Proteaceae) från Chile. Det blir ett litet städsegrönt lövträd med vackra röda blommor. Det finns även delvis lövfällande men härdigare varianter. Det är oklart exakt hur härdig Embothrium coccineum är men den kan uppenbarligen klara sig utomhus i Danmark.

Sycopsis sinensis i Charlottenlunds arboretum norr om Köpenhamn 2011.

Sycopsis sinensis

Den relativt okända arten Sycopsis sinensis blir med tiden en stor buske eller ett litet träd. Växtsättet kan förmodligen variera beroende på härkomst och vissa varianter är inte heller helt städsegröna. Arten tillhör trollhasselfamiljen (Hamamelidaceae), vilket kan anas av utseendet på de gulröda blommorna. Härdigheten tycks vara god, eftersom den klarade de stränga vintrarna 2010 och 2011 utan skador i zon 1 i Sverige. Tyvärr är arten ovanlig och troligen svår att hitta i handeln, men den är åtminstone lätt att föröka med sticklingar.

Olea europaea hos Landbohøjskolen, Frederiksberg 2005. Efter att ha klarat sig bra i många år frös den ner kraftigt under de stränga vintrarna 2010 och 2011.

Olea europaea, olivträd

Få växter är så intimt förknippade med Medelhavsområdet som just olivträd. Ändå är olivträd betydligt härdigare än vad många tror. Det är osäkert exakt hur härdiga de är men de borde kunna klara sig i åtminstone de mildaste delarna av Skandinavien. Det finns dessutom en viss variation i härdighet inom arten.