Skador på växter efter vintern börjar visa sig allt mer nu, åtminstone bladskador. Än så länge har säkert inte alla skador visat sig. Vissa stamskador kommer kanske inte visa sig förrän i sommar eller rentav först nästa år. Det var ju en relativt kort men intensiv vinter i år. Jag mätte upp −12,9° C som kallast vid två tillfällen. Det är egentligen inte en särskilt låg minimitemperatur med tanke på hur kallt det var annars. Jag hade nog förväntat mig temperaturer på åtminstone ner mot −15° C en sådan här vinter.

Min största stenek (Quercus ilex) har fått lite brända blad. Det är i första hand de äldsta, två år gamla bladen som har skadats. Steneken kommer att fälla dem i sommar i vilket fall som helst.

Min största Turners ek (Q. × turneri) har ännu mer brända blad, men förvånansvärt många sitter fortfarande kvar på trädet. Den brukar annars fälla ganska många blad efter en kall vinter. Den kommer säkert att bli mer kal innan lövsprickningen.

Min Q. aquifolioides har fått en del brända blad efter sin första vinter på friland. Jag trodde att bladen skulle klara sig bättre eftersom det här borde vara den allra härdigaste städsegröna ekarten. Förhoppningsvis är det bara bladskador och inga allvarligare skador. Det är mycket möjligt att den har fått mer bladskador på grund av att den var nyplanterad och att den kommer att klara sig bättre under kommande vintrar. Q. aquifolioides behåller dock förmodligen inte bladen lika länge som Q. ilex.

Jag sådde några ekollon av Q. coccifera (kermesek) på friland förra vintern. Plantorna har klarat den här vintern förvånansvärt bra. Q. coccifera ska egentligen inte vara särskilt härdig.

Jag har en Q. myrsinifolia som förde en ganska tynande tillvaro de första åren på friland då den frös ner flera gånger. Efter de senaste årens milda vintrar har den dock vuxit till sig och är nu drygt två meter hög. Jag var rädd att den skulle frysa ner igen, men den tycks ha klarat sig med endast lite bladskador.

En art vars härdighet jag ínte är säker på är Ilex opaca (amerikansk järnek). Den är egentligen mycket köldhärdig men kräver troligen varma somrar för att uppnå full vinterhärdighet. Den frös tillbaka lite efter den första vintern på friland, men har sedan dess klarat sig utan skador, även den här vintern. Även om bladen inte är lika vackra som hos Ilex aquifolium (europeisk järnek) så får denna art ändå ett vackrare och mer trädlikt växtsätt och tätare bladverk.

En växt som ska vara lövfällande men ändå brukar behålla ungefär hälften av bladen över vintern är Citrus trifoliata (syn. Poncirus trifoliata). Den var annars helt lövfällande så länge den övervintrade frostfritt i kruka. Bladen tycks inte ha tagit någon skada av kylan.

Jag brukar aldrig skydda bladen på min Trachycarpus 'Nainital' som jag fick i present av Henrik Pedersen. Däremot brukar jag täcka marken. Bladen har fått ganska mycket skador och är inte särskilt vackra längre, även om de är långt ifrån totalt förstörda. Min förhoppning var att palmen skulle vara lite härdigare än T. fortunei i allmänhet, men mitt intryck är att den har fått ungefär så mycket skador man skulle kunna förvänta sig av vilken oskyddad T. fortunei som helst efter −12,9° C.

Min största T. wagnerianus var skyddad av dubbla fleecehuvor och är helt oskadd. Jag tror inte att den är härdigare än Trachycarpus 'Nainital'. Det hjälper uppenbarligen att skydda bladen när det är som kallast.

Min största lager (Laurus nobilis) med härkomst från Christiansø har vuxit kraftigt de senaste åren och är över tre meter hög, även om den är mycket smal. Den har fått ganska mycket bladskador på det översta skottet. Jag misstänker att den kommer att vissna tillbaka. Om den inte också har fått stamskador så tror jag ändå att den kommer klara sig ganska bra. Även om den skulle ha fått stamskador och vissnar ner till marken så kommer den nog att skjuta nya skott från marken.

Min Fatsia japonica tycks ha klarat sig utan att frysa tillbaka. Bladen ser lite nedtryckta ut av snön, men annars ser den förvånansvärt bra ut efter vintern.

Min Yucca gloriosa ser helt oskadd ut efter vintern. Den brukar visserligen inte få några direkta köldskador, men den brukar ofta få fläckar på bladen av svampangrepp under hösten och vintern. Efter den här vintern syns inga fläckar alls. Tidigare vintrar brukade jag skydda den genom att luta en vassmatta mot väggen, men nu har den blivit så stor att det inte fungerar längre. Kanske orsakade skyddet svampangreppen.

Jag fick två stycken Camellia japonica av Mogens Rasmussen i Gedser hösten 2018. Den ena av dem har nu vuxit två vintrar på friland. Jag hade väntat mig att den skulle ha fått mycket skador under här vintern. Till min stora förvåning kan jag inte se några skador alls, inte ens några brända blad. Den har inte blommat än och jag vet inte vilken färg blommorna kommer att få. Den har inte heller några blomknoppar. Såvitt jag förstod vad den frösådd. Kanske var det därför Mogens Rasmussen så gärna skänkte bort den, eftersom han inte visste hur blommorna skulle se ut. I vilket fall som helst är det inget fel på härdigheten.