Jag borde kanske förtydliga vad jag menar:

Det som främst gör att folk bemöter klimathotet på ett irrationellt sätt, t.ex. genom överdriven oro, uppgivenhet, ödestro eller totalförnekelse, är osäkerheten om vad som ska hända. Mycket av osäkerheten beror på deras egen brist på kunskap, vilket ju går att rätta till. Det finns dock en osäkerhet som inte så lätt kan hanteras. Det mål för klimatförhandlingarna, som ofta framhålls, är ju tvågradersmålet. Det är den uppvärmning som jorden anses klara utan att något oförutsett kommer att inträffa. Vissa anser dock att 1,5°C är en säkrare nivå. Överskrider jordens uppvärmning 2°C så vet egentligen ingen, inte ens klimatforskarna själva, exakt vad som kommer att hända, och det är en stor osäkerhet. Risken är att vi startar en skenande växthuseffekt, kanske liknande vad som inträffade för 55 miljoner år sedan, där stora landområden riskerar att översvämmas. Mänskligheten lär knappast dö ut, men det skulle bli en kraftigt förändrad värld där kartorna behöver ritas om. Världshaven skulle drabbas värst, med kollapsande ekosystem, medan effekterna för landlivet skulle vara mer varierat och där livet faktiskt skulle frodas i vissa miljöer. Det skulle naturligtvis ta tusentals år innan den fulla effekten visar sig, så det finns kanske andra möjligheter att hejda utvecklingen, men det skulle säkert bli avsevärt mycket dyrare än att minska utsläppen nu.

Så det hela handlar om att antingen hålla klimatet inom nivåer som vi kan förutsäga och hantera, eller att totalt tappa kontrollen och bara försöka anpassa sig. En viss oro är därför befogad.