De två senaste åren har jag åkt till London vid den här tiden på året för att samla frön, framförallt ekollon. I år valde jag att som omväxling istället åka till Nederländerna under veckoslutet 13–15 oktober. Jag bodde i Amsterdam, men mitt främsta mål för resan låg i Rotterdam: Trompenburg Arboretum. Jag hade bara planerat att besöka det en gång under min vistelse där, men det visade sig att jag behövde besöka det två gånger. Jämfört med de trädgårdar jag har besökt i England är det inte någon stor trädgård. För sin storlek är den ändå ganska bra och har ett relativt stort urval av ekar, inklusive en del städsegröna arter. Det är dock inte alla arter på listan som är utplanterade på friland, utan vissa arter växer fortfarande i krukor.

Trompenburg Arboretum ligger på en polder intill floden Nieuwe Maas, som är en gren av floden Rhen i Rhendeltat. Arboretet genomkorsas av ett flertal kanaler och markytan ligger ofta bara ett par decimeter ovanför vattenytan. Träden står bokstavligen med rötterna i vatten. Det är säkert inte alla trädslag som uppskattar det, men de träd som växer i arboretet klarar uppenbarligen av det.

Klimatet i Nederländerna är visserligen betydligt mildare än i Skandinavien, men inte så milt som i England. Jag var förvånad över hur många arter som ändå kunde växa där.

Ekar från undersläktet Cyclobalanopsis

Det växer fyra ekarter ut undersläktet Cyclobalanopsis, som ju brukar vara lite mer värmekrävande. En av dessa hade dessutom producerat ekollon, vilket jag aldrig har sett på någon av dessa arter i England.

Den art inom undersläktet Cyclobalanopsis som brukar anses vara härdigast är Quercus myrsinifolia:

En annan relativt härdig art inom undersläktet Cyclobalanopsis är Q. glauca:

En överraskning var Q. acuta. Dels var det ett förhållandevis stort träd, men framförallt överraskade det genom att ha producerat en del ekollon. Visserligen lyckades jag inte nå grenarna med ekollon, men lyckligtvis låg det en del ekollon på marken nedanför trädet. Jag har aldrig sett några ekollon på någon art ur undersläktet Cyclobalanopsis i England. Jag tolkar det som att somrarna är varmare i Nederländerna.

Det växer även en Q. oxyodon, vilket förvånar mig, eftersom jag inte uppfattar den som en av de härdigaste arterna inom undersläktet Cyclobalanopsis. Det är dock inte ett stort exemplar, utan än så länge bara en buske, så den har en del kvar att bevisa. Detta är för övrigt den vanligaste arten inom detta undersläkte i Hillier Gardens i England.

Ekar från Ilex-gruppen

Naturligtvis växer det några stenekar i Trompenburg Arboretum, men inga av dem är riktigt stora. Jag vet inte hur gamla de är, men jag misstänker att även de största kan vara planterade efter de kalla krigsvintrarna.

Det växer även en stor gammal Q. phillyreoides:

Jag hade läst att det skulle finnas ett 40 år gammalt exemplar av Quercus semecarpifolia i Trompenburg Arboretum. Den finns dels med i artlistan över ekarter i arboretet, men den finns även omnämnd i denna artikel från International Oak Societys tidskrift International Oaks och framförallt nämns den i boken New Trees: Recent Introductions to Cultivation av John Grimshaw och Ross Bayton. Just den texten från boken där trädet omnämns finns tillgänglig på denna webbsida. Jag har ju sett arten tidigare, så jag visste vad jag skulle leta efter. Trots det, kunde jag inte finna någon Q. semecarpifolia. En del av trädgården var avstängd på grund av omplanteringar, och jag började misstänka att trädet som jag letade efter kanske växte där. Jag frågade personalen som arbetade där, men de visste inte var det växte. Jag var tvungen att lämna Trompenburg Arboretum utan att ha funnit vad jag letade efter. Väl tillbaka på hotellet i Amsterdam började jag söka all information på nätet, som jag kunde finna om Trompenburgs Q. semecarpifolia. Det visade sig att det faktiskt fanns två bilder från år 2002 på trädet, dels en bild på hela trädet och dels en närbild på bladverket. Bilden på hela trädet gav en ledtråd till var det växte och närbilden på bladen visade överraskande nog att det inte alls var någon Q. semecarpifolia. Det kunde förklara varför jag inte hade hittat trädet. Lite sökningar på nätet gav mig snabbt en ledtråd till vad det förmodligen var istället: Q. floribunda (syn. Q. dilatata). Trädet var uppodlat från ekollon insamlade i Nepal, där även Q. floribunda växer. Q. floribunda är halvt städsegrön, precis som Q. semecarpifolia, och har ett liknande utbredningsområde. Den tillhör inte "Asiens gyllene ekar", men den räknas till Ilex-gruppen, så det finns ändå ett visst släktskap. Vilda träd saknar namnskyltar och det är lätt att förväxla arter. Dessutom korsar sig Q. semecarpifolia ibland med Q. floribunda i naturen, så jag kunde inte utesluta att det kunde handla om en hybrid uppodlad från ett ekollon från en Q. semecarpifolia. Jag insåg att jag var tvungen att återvända till Trompenburg Arboretum i Rotterdam för att utreda saken. Jag skulle flyga hem dagen därpå, men lyckligtvis inte förrän till kvällen.

När jag dagen efter åter besökte Trompenburg Arboretum kunde jag ganska snabbt hitta deras "Q. semecarpifolia". Att det inte var någon äkta Q. semecarpifolia var uppenbart, men trädet hade ändå vissa drag som påminde om arten, exempelvis barken. Jag är däremot inte någon expert på Q. floribunda och jag vet inte exakt hur den ska se ut. Bladen såg ut som på bilder av Q. floribunda, men de var lite större än jag hade förväntat mig. När jag senare tittade genom mina gamla bilder som jag hade tagit i Hillier Gardens så hittade jag faktiskt några bilder som jag hade tagit på Q. floribunda, exempelvis denna. Det finns onekligen en viss likhet, men den är inte perfekt. Jag kan fortfarande inte utesluta att trädet i Trompenburg kan vara en hybrid mellan arterna. Jag tycker annars att det borde vara lite pinsamt för både Trompenburg Arboretum liksom de experter, som har sett trädet, att de inte har märkt att det inte är en äkta Q. semecarpifolia. Den som är osäker på hur Q. semecarpifolia ska se ut kan titta på mina gamla inlägg om arten i Hillier Gardens respektive Wisley Gardens.

En art som däremot verkligen tillhör "Asiens gyllene ekar" är Q. pseudosemecarpifolia (syn. Q. rehderiana). Det växer ett exemplar som redan har utvecklat vuxenformen av bladen, trots att det är ett relativt litet exemplar. De flesta exemplar som jag har sett i Kew Gardens och Hillier Gardens har varit större, men jag har bara sett ett exemplar tidigare som har utvecklat vuxenformen av bladen fullt ut. Jag kom att tänka på efteråt att jag borde ha undersökt stambasen för att se om trädet var ympat (podet), vilket hade kunnat förklara saken. Bladen påminde faktiskt om bladen hos Q. semecarpifolia (alltså riktig Q. semecarpifolia, inte det träd i Trompenburg som var märkt Q. semecarpifolia), fast med den skillnaden att bladens undersida inte var filtaktig utan slät.

Rödekar

Rödekar finns i naturen bara i Nordamerika, Centralamerika och nordvästra hörnet av Sydamerika. Det finns allt mellan lövfällande och köldhärdiga arter till städsegröna tropiska arter. Jag är främst intresserad av städsegröna arter som kan tänkas vara härdiga i Skandinavien.

I Trompenburg växer exempelvis Q. agrifolia från Kalifornien:

Från Kalifornien kommer även Q. wislizenii :

Mest spännande bland rödekarna i Trompenburg är dock Q. rysophylla 'Maya'. Jag hävdar visserligen att det i själva verket är en hybrid med någon annan troligen lövfällande och härdigare rödek, men den är inte mindre vacker än den rena arten. Denna kultivar tycks för övrigt ha sitt ursprung i Nederländerna. Skillnaderna mot den rena arten är små och ibland svåra att upptäcka. Bladen är dock inte riktigt fullt så rynkiga utan lite slätare och även blankare. Det är desutom vanligt med blad som är tandade och samtidigt lite vågiga i kanterna, vilket är ovanligare hos den rena arten, även om det förekommer. Den viktigaste skillnaden är dock att den är härdigare än den rena arten. De flesta hybrider av Q. rysophylla brukar avvika betydligt mer i utseende. Den som vill jämföra med den rena arten kan titta mina tidigare inlägg, t.ex. Quercus rysophylla i Kew Gardens och Ekar och andra intressanta växter i Dallas.

Övriga ekar

Jag hittade även en korkek (Q. suber), även om den inte är särskilt stor:

Det växer även en relativt stor kermesek (Q. coccifera). De är normalt sett ganska lågväxande.

Jag hittade även en ovanligt småbladig Q. chrysolepis.

Ekar i vidare bemärkelse

Förutom eksläktet Quercus finns det även några närbesläktade släkten i bokfamiljen som också kan kallas ekar i en lite vidare bemärkelse, då de producerar frön som liknar ekollon.

En sådan "ek" är den nordamerikanska Notholithocarpus densiflorus:

En annan "ek" är Lithocarpus henryi, som påstås vara mycket härdig, även om den ännu inte är testad i Skandinavien.

Övriga träd

Det växer en fin Nothofagus dombeyi:

En annan sydamerikansk art som klarar sig bra är Maytenus boaria:

Denna Magnolia grandiflora är full av fröställningar:

Det växer en hyggligt stor Sequoia sempervirens:

Den nordamerikanska järneken Ilex opaca påstås vara mycket härdig, men är ändå sällsynt i Europa. Kanske är den alltför värmekrävande?

En annan järnek som med sina stora blad är mycket attraktiv är Ilex latifolia.

Det växer en ganska stor Citrus trifoliata (syn. Poncirus trifoliata), som dessutom var full av frukt vid mitt besök.

Denna Trochodendron aralioides har ett attraktivt upprättväxande växtsätt. Den har dock två stammar.

Jag såg endast en enda palm i form av denna Trachycarpus wagnerianus (syn. T. fortunei var. wagnerianus):

Bland övriga växter som jag såg, kan man notera denna Agave, troligen en A. parryi. Jag vet inte om den redan har övervintrat på friland.