I höstas planterade jag för första gången ut en Castanopsis cuspidata på friland. Den hade vuxit lite för länge i kruka och började bli för stor. Faktum är att den redan för ett par år sedan hade drabbats av rotsnurr. Jag kapade då av den kraftigaste snurrade roten och planterade om den i en airpot. Det fungerade väl och i höstas hade den utvecklat ett fint rotsystem och var redo att planteras ut.

Även om jag visste att härdigheten angavs till USDA zon 7 så var jag inte säker på hur den skulle klara våra vintrar. Det är en art som troligen uppskattar hög sommarvärme. Det började inte så väl då kylan kom tidigt redan i slutet av november. Det var rejält vintrigt med mycket snö i ett par veckor, men det blev aldrig några riktigt låga temperaturer. Resten av vintern blev lyckligtvis mild.

De flesta skottspetsarna frös tillbaka men det blev inga allvarligare skador. De gamla bladen ser ganska gula ut, men det gjorde de redan i höstas. Jag vet inte om den möjligen lider av någon näringsbrist. I vilket fall som helst skjuter den nu många nya skott och jag hoppas att den ska se bra ut igen senare i sommar.

Det går inte att säga något bestämt om härdigheten efter en ganska mild vinter. Om den ska klara sig i längden så måste den klara vintrarna bättre. Nu var det dess första vinter på friland och den hade inte hunnit etablera sig än. Det som möjligen talar emot Castanopsis cuspidata är att jag inte har sett några stora etablerade exemplar i England. Jag har visserligen sett ett exemplar i Hillier Gardens, men det var inte mycket mer än en stor lågväxande buske. Det ska visserligen finnas ett större exemplar där, men jag har aldrig hittat den trots att jag har letat efter den. Möjligen finns den inte längre kvar där.