Det här med härdighet är helt klart ett klurigt kapitel. Uppenbarligen är vissa bambusar härdigare i syd än i norr (då de hinner avmogna t.ex. ) medan det förstås finns bambu som är rejält härdiga och vackra men inte är värda en stjärna i Michelin guiden. Phyllostachys kan uppenbarligen bli stor i norden men är ganska tjurig eller dör i kallare zoner. Om man inte har ett mycket varmt mikroklimat förstås då den både blir härdig och växer snabbt. Därför borde den testas mer i stadsbebyggelse. Bashania är intressant. B.q. verkar härdigare än dess storvuxna syster. Kanske den även kan nå hyfsad höjd i hemmavid? Sasa palmata, Sasa kurilensis är fullt odlingsvärda i zon 4, etableringen är långsam men de behåller bladen de flesta vintrar om de planteras skyddat. De är därmed markant härdigare än alla Phyllostachys. Sasa veichtii har jag bara haft några vintrar men även den behöver inte skyddas. Sasa nipponica satte jag ut idag, vi får se hur den klarar sig. Pleioblastus simonii klarade vintern hyfsat, delar av rören intakta men inga blad kvar, den har dock börja skjuta nya rör. Pleioblastus fortunei mfl är fina och härdiga plantor som kanske inte får en att göra lyckokullerbyttor. Semiarundinaria fastuosa viridis behöll några blad och har börjat skjuta. troligtvis är en framgångsfaktor för bambu i kallt klimat att den börjar skjuta under vår eller tidig sommar, annars fryser rören bort och plantan förlorar energi i onödan.

Phyllostachys har ältats fram och tillbaka länge, men kanske finns den heliga Graal hos något annat släkte för oss i zon 3 och kallare? Kanske det finns i Semiarundinaria?