Hur har du fått för dig att "En ny istid har alltid börjat med global uppvärmning". Jag känner inte till något sådant fall. Mellanistider brukar vanligtvis ha ett gradvis svalnande klimat tills det till slut slår över till ett kallare istidsklimat. I början på en istidsperiod är klimatet dock ofta inte så extremt kallt eftersom det ännu inte finns särskilt mycket inlandsis. Klimatet brukar dessutom ofta växla väldigt mycket under istidsperioder för att till slut kulminera strax före slutet av istiden. Under slutet av en istid kan stora sjöar av smältvatten, som har dämts upp av inlandsisen, lyckas bryta igenom och störa havsströmmarna, vilket kan ge ett tillfälligt kallare klimat och avbryta avsmältningen.

Det som ytterst styr växlingen mellan istider och mellanistider är Milankovitchcyklerna; jordbanans växlingar mellan en rund och en mer elliptisk form (periodtid ca 100000 år), förändringen av jordaxelns lutning (periodtid ca 40000 år) och jordaxelns precession som avgör vid vilken årstid jorden ligger närmast solen (periodtid ca 20000 år). Dessa cykler samverkar och ibland förstärker de varandra och ibland försvagar de varandra. Totalt sett tar jorden naturligtvis alltid emot i stort sett lika mycket solstrålning över ett helt år. Det som är avgörande är hur stark solinstrålningen blir på norra halvklotet under sommaren. Samverkar cyklerna så att sommaren blir extra varm på norra halvklotet så kan det bryta en istid. Samverkar de så att somrarna blir extra svala så kan det utlösa en istid. På södra halvklotet blir effekten naturligtvis den motsatta men det spelar inte så stor roll med den nuvarande placeringen av kontinenterna. Klimatet på norra halvklotet styr i praktiken klimatet på hela jorden. Observera att perioderna då Milankovitchcyklerna förstärker varandra extra mycket i positiv eller negativ riktning är relativt korta i förhållande till längden på istiderna och mellanistiderna. Det fungerar mer som en switch som slår över jordens klimat mellan två olika (relativt) stabila lägen. Den för närvarande avtagande kontinentaldriften gör att jordens klimat på längre sikt svalnar av. Under den senaste årmiljonen har mellanistiderna varit relativt korta i förhållande till istiderna. Så småningom kommer Milankovitchcyklerna inte längre förmå bryta istiderna och jorden kommer gå in i en superistid som kan vara i åtskilliga miljoner år ända tills kontinentaldriften tar fart igen.

Utöver de astronomiska Milankovitchcyklerna finns det naturligtvis ett antal återkopplingsmekanismer i klimatsystemet som kan förstärka eller dämpa klimatförändringar. Dessutom finns det ett antal tidsfördröjningar som kan orsaka självsvängningar eller åtminstone ringningar i det återkopplade klimatsystemet.